LÄS MER: Augustsson: Idrottare berör mer än idrott
LÄS MER: Calén: Dagen då idrotten saknade betydelse
En scanning av ett idrottsår innebär alltid att en massa häftiga upplevelser fladdrar förbi i minnet. Stora som små, och storleken på känslorna hänger ofta inte på hur bra prestationen är. Det kan vara mycket i det nära och det lilla som framkallar ståpäls och det är därför jag alltid har älskat att vara lokalsportjournalist.
När man lär känna föreningar, lag och idrottare blir det så mycket större när väl känslorna kring något bra eller minnesvärt kommer fram.
Triathleten och mångsysslaren Annie Thorén, Guldklockans vinnare, lämnar sällan någon oberörd och jag gillar framför allt hennes sätt att våga vara sig själv och stå upp för det hon gör.
Stått upp länge har annars bandyspelaren Patrik Spångberg gjort. Han är av samma årgång som jag, född 1971, och jag vet vilka stelheter och vilken slitenhet som kommer när man närmar sig 50. Men Spångberg har i den här åldern både kvalat sig tillbaka till elitserien och kvalat sig kvar i densamma med IFK Motala. Det han uträttade, med bland annat bruten näsa, i början av det här året är värt ett eget pris. Spångberg var inte bara utfyllnad utan var dessutom bäst när det gäller i IFK:s avgörande ögonblick. Det är så imponerande.
Att han sedan inte slutade med det, och gjorde ett par matcher även nu i slutet av året, kändes mer som en svaghet för IFK:s återväxt. Men det är en annan historia. Pappa Spångberg ska ändå bli ihågkommen som en av Motalaidrottens absolut största genom tiderna.
När det gäller bandyn så är det ett vägskäl nu för sporten. Det gäller att få med både hallverksamheterna och utebanornas klubbar åt samma håll. Bandyn har inte råd med splittring där.
Att det är mycket nytt som kommer nu märktes på Idrottens dag i Stadsparken på sensommaren då Motala lockade till sig ett fokus från både hela länet, men också på riksnivå. Det var en fantastisk uppvisning av en mångsidig palett av aktiviteter. Det var världsrekord i bolljonglering på scenen, men ändå var det de lokala klubbarnas olika fantasifulla sätt att visa på sätt att röra sig som imponerade mest.
En av "utställarna" var Blackhawks, Motala-Vadstena amerikanska fotbollsförening, som etablerade sig i bygden under året och som nu 2019 kommer att debutera i division 1-spel. Det vore coolt om klassiska och anrika Motala AIF tar den amerikanska fotbollen under sina vingar. Det skulle bevisa att det gamla kan ta sig an det nya som kommer.
Den nya tidens idrott manifesteras också av födelsen av en ny fotbollsklubb i Motala, Dribbla United. Ett gäng som tröttnat på konservatismen i de traditionella föreningarna och i stället vill göra det på sitt eget sätt.
Det tror jag är utmaningen för idrotten. Skapa verksamheter som tilltalar folket och som är anpassade efter folkets vilja och behov. De föreningar som tror att folket kommer att anpassa sig efter dem kan få det jobbigt.