Jag har länge drömt om att få se världsgolf på nära håll och vad är då större än Ryder Cup?
Drygt ett år innan årets upplaga skulle starta på Le Golf National utanför Paris började jag jakten på en biljett till den första tävlingsdagen.
Fredagen den 28 september.
Med lite flyt fick jag tag på en biljett, fick med mig två tredjedelar av den övriga familjen på ett plan till den franska huvudstaden och efter sedvanlig sighseeing i två dagar var det dags.
Klockan ringde strax efter 04 på morgonen. I lobbyn på hotellet stötte jag på en amerikan som inte hade en aning om vart han skulle åka så han fick hänga med till tågstationen i min förbeställda taxi. Efter vidare färd med tåg till en station stod shuttlebussarna på rad som skulle ta oss sista biten.
Jag klev på en buss, fick stå i mittgången och hörde plötsligt två svenska röster bakom mig.
Efter lite artighetsfraser visade det sig att den ena mannen var från Norrköping och hans son som stod intill är pro vid Landeryds GK!
Nog är världen liten ibland?
Vi klev av bussen och ytterligare kö väntade innan jag tog mig in på området och följde strömmen mot den gigantiska läktaren på första tee.
7 000 personer jublade och skrek när de fyra första spelarna äntrade scenen. Brooks Koepka, Tony Finau, Jon Rahm och Justin Rose.
Jag såg amerikanarna slå ut när telefonen i fickan plötsligt ringde.
Det var nu jag fick samtalet som förändrade allt.
I andra änden var en person som berättade att min mamma några minuter tidigare hade avlidit. Lika hastigt som oväntat.
Där och då förändrades allt.
Jag gick ner från läktaren, kontaktade min fru som var kvar på hotellet tillsammans med vår dotter.
Jag gick som i ett töcken till tredje tee och såg Dustin Johnson och Rickie Fowler slå ut mot Rory McIlroy och Torbjörn Olesen.
Men jag såg inga bollar.
Där och då förvandlades ett av världens största idrottsevenemang till något helt obetydligt. I alla fall för mig.
Runt mig skrålade, jublade och stortrivdes tusentals människor som hejade på sitt lag.
Europa mot USA.
Jag själv ville bara säga åt dem att stanna upp.
En timme senare satt jag på tåget tillbaka till Paris. Senare samma dag flög vi hem igen.
Det här kan säkert låta högtravande och klyschigt, men när sånt här händer får man en annan syn på sig själv och andra. Man inser att saker och ting förändras, att inget är för evigt och att det är korkat att ta något för givet. Och att idrotten egentligen bara är en lek. Det finns så många viktigare saker.
Jag ser fram emot 2019. Trots allt. För idrotten sprider så mycket glädje. Inte minst för oss som har förmånen att jobba med det varje dag.
Och 2022 spelas Ryder Cup i Rom. Räkna med att jag är på plats då.