Ibland blir man glad. Överväldigad av ett oväntat besked. Jag fick två sådana den här veckan, två besked som liksom gjorde min dag, som fick mig att gå och le länge efter.
Det första kom på onsdagen när Kristofer Vestergaard meddelade att han fortsätter träna Solfjäderstadens herrlag i innebandy. Han hänger med vidare på resan. Med upp till ettan. Han tycker också att det liksom bara har börjat, han vill se vad den här tajta gruppen kan uträtta mer, mot "riktigt" motstånd ute i landet.
Beskedet fick mig att gräva fram intervjun jag gjorde med honom 2 april, efter kvalsegern mot Skövde. Där säger han det bästa jag hört på länge, visdom om ledarskap och att bygga lag.
Ni kan lyssna själva på hans egna ord, men han säger att i ett lag måste man tillåta olikheter, saker som man kanske inte tillåter att en vän håller sig med, men som man kan tillåta en lagkamrat om man vill vinna tillsammans. I ett lag måste man låta alla passa in som de är, och inte sätta upp en ram där alla ska vara likadana.
Apropå vinnare så kom det andra roliga beskedet på torsdagen när jag hörde att Maja Nilsson hoppat 1.88 i höjdhoppet på lag-SM-kvalet. Den här Maiftjejen är fantastisk, alltid bäst när det gäller och en vinnare ut i fingerspetsarna. Bäst i Sverige utomhus hittills i år. Det var ett präktigt personligt rekord, med bud på mer till och med.
Maja Nilsson är en inspirerande tjej som jag ringde dagen efter för att höra om läget efter det höga "himlahoppet". Han sade själv att hon tyckte det kändes overkligt och förvånande, men hon hade förklaringar som var fasta på jorden: Bra träning och så förmågan att vara bäst på tävling. "Jag blir inte nervös", säger Maja.
Det sista är en gåva som är lätt att bli avundsjuk på.