Emma är 32 år. Hon arbetar som biomedicinsk analytiker inom primärvården och har länge bott i stadsdelen Berga, där hon hyr en lägenhet av Stångåstaden. Hon har alltid trivts, men nu vill hon flytta därifrån.
En söndag i januari går Emma ner i hyreshusets källare för att hämta sin cykel. Hon ska cykla för att handla i Tornby. Det är vid 17-tiden.
– När jag fått ut cykeln i källargången kommer det ut en man och en liten pojke, typ tre år, från en lokal som används av hyresgäster i området. Pojken är ledsen, med tårar rinnande, och trots att det är mitt i vintern har han inga skor på sig. Till mannen säger han ”men mina skor då?”
Emma går in i förrådet igen för att hämta något ytterligare. Det är då hon hör det. Ett skrik från en flicka som efteråt inte gett henne någon ro.
– Det är ett fruktansvärt ljud. Inte alls ett ”vanligt” barnskrik utan så fyllt av panik, rädsla och smärta. Det är mycket obehagligt.
LÄS MER:De jobbar mot kvinnlig könsstympning.
Emma går mot lokalens dörr och lyssnar.
– Jag hör ett monotont bönerabbel, men ingen verkar trösta flickan. Det är så konstigt.
Hon knackar på en av de två dörrarna till lokalen, som inte har något handtag på utsidan, bara ett nyckelhål.
Inget händer.
Hon börjar banka med knytnävarna mot järndörren, hårdare och hårdare. Nu blir det knäpptyst därinne.
– Det hörs en hög smäll sedan öppnas plötsligt dörren av en man. Till höger står sju–åtta högtidsklädda män i en halvcirkel. I mitten ligger en flicka på några tygstycken. Jag gissar att hon är 11–12 år. Hennes ben är lätt särade och uppdragna, nedre delen av kroppen är täckt av ett skynke. Vid nederdelen av flickans ben sitter en kvinna i 65–70-årsåldern.
Emma tycker att det är märkligt att de öppnar, och har efteråt funderat på om de kanske trodde att det var polisen.
– Jag frågar ”Vad håller ni på med? Varför ligger flickan där?". Mannen som öppnat dörren säger ”det är min syster, hon är sjuk.”, berättar Emma samtidigt som hon gör en skiss för att visa exakt var människorna befann sig och hur omkringliggande källarområde ser ut i huset där hon bor.
Emma går fram till flickan och sätter sig vid henne.
– Hon har en sjal på huvudet och kastar det från den ena sidan till den andra. Hon är klart påverkad och omtöcknad. Jag tar hennes hand och frågar hur det är med henne, men får inget svar.
Emma känner paniken komma. Vad ska hon ta sig till?
– Jag tar upp min mobil och säger ”jag ringer polisen nu!” Jag handlar instinktivt.
Nu blir stämningen hätsk och hotfull.
– Männen kommer emot mig och försöker ta min telefon. De skriker ”du ska inte ringa polisen!” Alla pratar i munnen på varandra och det är tumultartat. Mitt i detta tar den äldre kvinnan flickan i handen och drar henne med sig. Springande försvinner de ut genom lokalens andra dörr. En man skriker något efter dem.
Emma försöker rusa efter genom att ta en annan väg ut, men där är dörren låst och när hon väl kommer ut så är de borta.
Polisen är snabbt på plats. En av de högtidsklädda männen pratar nu i sin mobil med vad som tycks vara 112.
– Han säger ”skynda er hit, en flicka har väldigt ont i huvudet, skynda er. Vi har ingen bil!” Jag frågar varför flickan och kvinnan i så fall sprang iväg, men får inget svar.
Emma och en polis går till hennes lägenhet där hon blir förhörd.
Under förhöret får polisen ett samtal från en kollega som tagit en bild på flickan och kvinnan i ambulansen.
De vill att Emma ska bekräfta att det är rätt flicka.
– Men det är det inte! Flickan jag såg hade ett nätt ansikte och en liten näsa, den på bilden är mörkare i hyn och mycket yngre. Inte heller den äldre kvinnan är samma som jag såg. Det är nu jag inser att de bytt ut den könsstympade flickan och att en helt annan är på väg till läkarundersökningen. Jag är helt säker på att människorna på fotot inte var dem som jag såg.
Det blir ytterligare förhör under natten. Emma får se bilder på andra flickor, men inte heller de är den rätta.
Emma sover inte en blund och är orolig för flickan.
– Jag är skakad och chockad. Kan inte tro att det jag sett är sant. Här i Sverige, i Linköping, i min egen källare. Till slut vänder jag mig till psykiatriska akutmottagningen, efter rekommendation från polisen, för att få prata med någon. Där träffar jag läkaren Åsa Kastbom som har hjälpt mig och som jag fortfarande har kontakt med.
LÄS MER:Polisen vet att könsstympning sker i Linköping
Efter att ha polisanmält det hon är säker på var en könsstympning känner sig Emma otrygg.
Hon vill kunna gå ut på kvällarna. Hon vill kunna gå ned i källaren för att hämta sin cykel. Hon vill inte behöva möta någon av förövarna när hon rör sig i området.
För några veckor sedan ringde en polis och berättade att utredningen är nedlagd.
– Jag hade så många frågor och mest undrade jag ju om de har hittat flickan så att hon har fått hjälp, men jag får höra att förundersökningssekretess råder. Det blir inga svar och nu känner jag bara en stor vanmakt.
Emma brottas med olika tankar och scenarier. Kanske hann de aldrig könsstympa henne. Kanske skrek hon för att hon hölls fast. Men varför bytte de då ut flickan som skulle med i ambulansen?
Varför ringde hon inte polisen innan hon trängde sig in i lokalen? Då kanske de hade kunnat ta förövarna på bar gärning? Varför skulle hon ens bemöda sig med att polisanmäla och bli förhörd om igen, till ingen nytta alls?
Ännu flera månader efter händelsen tycker Emma att det hela känns overkligt.
Hon har inte hört ett ljud eller sett en enda människa utanför källarlokalen sedan händelsen.
Fortsätter könsstympningarna någon annanstans?
– Varje gång jag ser en flicka med sjal och i samma ålder tittar jag om hon är lik henne i ansiktet. Vill fråga om det är ”min” flicka. Om det var henne jag såg. Vill veta hur hon mår. Om hon fått hjälp. Om hon är rädd.
Fotnot. Emma heter egentligen något annat.