Så lurade Reine formel 1-döden

– Det är ju inte stort, men det finns allt. Det är en fin sommarstad. Det byggs och grejas, precis som i hela världen, säger han i solskenet vid kajkanten utanför Sveriges största Motormuseum där han har en egen del.

Från stenpiren på andra sidan vattnet hoppar några barn oförskräckt ned i vattnet om och om igen.

Det lockar inte Reine det minsta. Han längtar till Thailand.

– Blir det inte bättre väder åker jag tillbaka. Nu när det är så här dåligt väder vet i f-n. 13–14 grader på morgonen och jag är van med 30. Det är likadant året om där nere. Jag har aldrig tyckt om kylan. Den svenska sommaren är så kort, då ska allt hända, säger han med ett leende.

Reine bor 50 mil norr om Bangkok.

– Thailand är helt underbart. Det är varmt och skönt. Kroppen mår mycket bättre. Det finns så mycket att se i alla väderstreck. Laos, Kambodja och Burma. Det är inte bara tempel. Det finns vattenfall, berg och i princip allt. Det är bara att välja. I byn där jag bor finns vattenbufflar, höns, grisar och kor. Det är ett lugnt fridfullt liv.

När Reine slog igenom på racingbanorna var inte säkerheten i närheten av vad den är idag.

Folk dog som flugor runt omkring honom. "Det var race ena söndagen och begravning nästa," som engelske världsmästaren Jackie Stewart uttryckte det.

– Under min karriär dog 47 kollegor, några i flygolyckor och lite annat. Man kunde sitta och snacka som vi gör nu och ha trevligt, sen nästa dag var det en tom stol, kanske till och med redan till kvällen.

– Alla bilar var under utveckling. Jag tror inte att de hade läst på hållfasthetsläran. Jag som i alla fall är utbildad som mekaniker såg att det var för klena hjulaxlar, hjulupphängningar som trillade av och bromsar som inte fungerade. Man fick verkligen vara beredd och ha några procent bak i nacken i reserv, i fall något skulle gå illa.

Folk dog i onödan.

– Det var en fara för livet varje dag man körde. Vi hade inte eldsäkra overaller. En del var av dålig kvalitet. Jag vet en kille på Monza, han var bra, men han körde in i räcket och det slog eld. Jag passerade två varv, det tog ju sju–åtta minuter, och inget hade hänt. Det brann så att overallen smälte in i skinnet. Han klarade visst ett par, tre dagar på sjukhuset. Vi hade inte säkerhetsbälten förrän 1967–68.

Den bioaktuella dokumentärfilmen "Superswede", om Ronnie Petersson, berättar om kollegan som var på väg att bli världsmästare. Ronnie och Reine var då ett begrepp i Sverige.

Ronnie vann oftast, men Reine var hetaste namnet och den stora talangen. De framställdes ändå som bittra fiender.

– Vi hade mycket roligt tillsammans. Men så fort han kom ut i en tävlingsbil var han lite hänsynslös. Hade inte jag varit försiktig i vissa tillfällen, då vete f-n vad som hade hänt. Han var inte snäll på banan. Det började redan då med gokart-stilen, in med hjul emellan.

– Det hjälpte ju inte. På ett lite fint sätt försökte jag få honom att förstå, men jag tror inte att han förstod. Han kunde aldrig ställa in grejerna, tycker flera av mina vänner. Ronnie kunde köra uppställt, men det tjänar man ju inget på. Det skulle bara gå fort med vad som helst.

Och fort gick det.

Fram till kraschen på den beryktade Monza-banan, 11 september 1978.

Reine var med på Niguarda-sjukhuset i Milano.

– Ja, jag var den sista som pratade med honom. De kollade att han inte hade andats in några rökgaser, kollade hans benbrott på skärmarna och så. Det var där han somnade in, sen vaknade han ju aldrig mera. Så jag vet inte...

– Jag pratade med honom före loppet också. Det var likadant där, han hade bromsar som inte fungerade. Han körde sönder och slog sig på träningen. Så fick han ut en annan bil till tävlingen. Jag vet inte vad som hände med den, om han inte kom iväg ordentligt. Felet var ju att den som skötte startflaggan hade startat loppet för tidigt. Bilarna bakom hade ju inte stannat, de hade fart. En jättetabbe, sen följde allt.

1972 hade Reine förlorat bäste motorkompisen Joakim Bonnier i 24-timmarsloppet för sportvagnar på Le Mans, i Frankrike.

– Han var som en storebror för mig. Vi skulle köra Le Mans samtidigt, men Ronnie Pettersson hade kört på mig så jag hade brutit ett finger och jag kunde inte tävla där. För Joakim gick det riktigt bra till han skulle köra om en långsammare bil och fick välja ett annat spår. Han körde in i räcket, flög upp bland träden och slog ihjäl sig mot en stam.

Reine var också inblandad i en kollision under ett av sina fyra år på Le Mans. I sakta mak på väg till depån med en gråoljig vindruta blev han rammad bakifrån av Clay Regazzoni.

– Det small till. Han hade väl 280 och jag 80. Han flög över en jordvall, Parks bil stod bredvid och brann i världens brasa och jag fick inte upp dörrarna först, men jag kom ut. Ingen blev skadad, men fyra Ferraris kraschade. Då var det inte roligt att komma tillbaka till depån.

Reine klarade sig genom karriären med ett brutet finger. Då har han skadat sig värre utanför sporten, som när han blev nedsprungen av en stressande dam vid T-Centralen i Stockholm och bröt armen.

– Jag har lite ont i nacken ibland, sedan jag blev påkörd. Men det fanns ju inte whiplash på den tiden, så det är väl inte det, men akupunkturen har hjälpt mig en hel del...

– Det var en Ferrari Long Tail, strömlinjeformad och väldigt lätt utan vingar och spoilers som tryckte ned bilen. Det gällde att hålla tungan rätt i mun, att släppa på gasen vid rätt tillfälle och få ned nostrycket. Det var spännande. Man måste vänja sig successivt. Jag kan inte säga att farten var en tjusning. Det är varvtiderna man vill åt. Det går åt mycket koncentration och se till att det går på rätt sätt.

De som finns kvar från den tidiga F1-epoken träffas då och då vid F1-tävlingarna.

– Vi är inte så många kvar. Jackie Stewart träffar jag ibland, Helmut Marko i Red Bull och Ron Dennis i McLaren. Det är inte så många man möter längre. I Monaco var det väldigt få. Det är nytt folk, ungdomen har tagit över och fyllt på och det är helt rätt. Man känner att man blivit lite äldre. I Riccione umgicks vi och hade fem Maserati till förfogande, men det var så mycket trafik så jag körde inte.

– Jag såg honom i Kuala Lumpur. Han körde bra på första varvet, men åkte ut i sandfållan. Det sägs och skrivs så mycket. Nu har han en fajt längst bak, det är ju ingenting. Jag kan inte bedöma hur pass bra han är. Toro Rosso är ett litet team, med bara 150 miljoner euro, mot Ferraris 700 miljoner.

För att få cirkusen mer rättvis och mindre kostsam har Reine några förslag.

– Det är för mycket regler och banorna är för breda. De skulle köra med trelitersmotorer med begränsade varvtal för att hålla längre. De skulle ta bort spoilers och vingar. Däcken skulle vara fria för alla att komma åt. Men det är fabrikanterna som sköter utvecklingen och de släpper inte någon annan i närheten. Det är så mycket pengar inblandade.

Få förare i F1-historien har haft en mer lyckad debut i formel 1 än Reine. För Lotus blev han 1970 överraskande trea på Watkins Glen, USA när Emerson Fittipaldi vann loppet.

Det första loppet blev också Reines bästa placering i F1-karriären, som inte blev så lång. Sitt 25:e och sista formel 1-lopp gjorde han i en March på Anderstorp 1974.

– Då hoppade bakhjulsupphängningen sönder så jag hamnade ute i torrmossen.

Det fick räcka. Han lämnade F1-karriären redan som 33-åring.

– Jag var så trött på det där att flänga runt överallt och att kompisar körde ihjäl sig. Jag fick inte den hjälpen jag ville ha av teamen, man var bara med för att fylla ut. Det gav inget längre och risken ökade för varje tävling. Jag hade bestämt mig. Så jag slutade och saknade inte någonting.

I stället blev han europamästare i Porschemästerskapet, tävlande i Camaro och flera andra klasser.

Som tävlingsförare körde han över 350 lopp.

– Jag försökte vara mentor för unga förare, men de trodde att man skulle dra in pengar åt dem och så lyssnade de inte. Jag drog också igång ett turistprojekt på Sri Lanka, det gick ju inte så bra. Det blev jättefint, men det hade inte gått i alla fall, för det blev inbördeskrig så man fick sticka därifrån. Där förlorade jag det mesta. Sri Lanka är inget bra. Det var fint på slutet av 80-talet, nu är det förstört.

Reine var utbildad mekaniker som jobbade på Motala Verkstad. Där jobbade han mycket med vapenrenovering. Efter värnplikten blev det servicejobb med "hundkojor" på BMC i Södertälje.

– Jag var mest intresserad av mekanik och teknik. Det var ju där vi började för att se motor och bilar att gå fortare. Det var att se till att det gick så fort som möjligt.

Motorintresset ledde till att de i sena tonår själva gjorde i ordning en egen bil när det var svårt att komma över biljetter till tävlingarna de ville se. Banracingen började 1962 med Team Baltzar racing, kompisen Ulf Karlsson och en trimmad och sänkt hundkoja, Mini Cooper.

Första framgången var ett SM-silver i isracing 1964 och redan 1966 började han tävla internationellt.

När han var som mest aktiv körde han under ett år 33 tävlingar i formel 1, formel 2 och sportvagnar.

– Det betydde hundra dagar i bil. Jag förde bok på den tiden. Då hade jag 172 flygtimmar i luften och var över hela världen. Det kunde vara Argentina, Mexiko, överallt.

– I Formel 2 fick man vara med lite och mixtra, i Formel 1 fick man inte komma i närheten av bilen. Där sa de bara att du ska vara där då och då. Jag ville ju vara med och titta hur allt fungerade och att det verkligen gjordes på rätt sätt. F3-tiden var därför den mest intressanta. Det var den roligaste tiden. Alla strävar mot formel 1, men jag vet inte. Jo, jag tycker nog att det är överskattat.

– Ja, det är inte så dumt. En del trevliga damer. Visst har man försökt att njuta av livet, det har man gjort från början. Det har varit ett fint liv så här långt. Belöningen har blivit alla fina människor man mött genom racingen, det är det finaste.

– Nej. Snarare tvärtom. Man har varit inblandad med många olika kompanjoner kan man säga, och förmodligen varit lite godtrogen. Det fanns aldrig utrymme för att lägga något på hög. Det är inte så lätt att hitta nya pengar. Man får vara glad att det blir några kronor från folkpensionen, vi bor ju skapligt billigt i Thailand, svarar Motalasonen.