Är man tillräckligt envis och inte ger upp när motgångarna kommer. Ja, då får man förr eller senare belöningen. Fråga bara Motala AIF:s långdistanslöpare Johanna Eriksson. För hennes väg fram till karriärens första SM-titel, den har varit allt annat än spikrak.
– Jag har ju sprungit sedan jag var liten. Lidingö sprang jag första gången 1990. Så jag har ju hållit på länge men jag har varit skadad mycket också, säger Johanna som inledde sin karriär i Zinkgruvans IF och då var lika aktiv på skid- som i löparspåren.
Men efter flytten till Motala 2002 så lades skidorna upp på hyllan.
– Förutsättningarna för att åka skidor fanns ju inte och löpning är ju så mycket enklare. Det är ju bara att dra på sig skorna och sticka ut, säger Johanna som genom åren flera gånger känt att hon varit på rätt väg för att i nästa ögonblick åka på ännu en skada.
Som när hon 2014 sprang Köpenhamn halvmaraton på 1.20.
– Då kände jag mig riktigt på gång och tänkte att nu kan jag ju springa maraton riktigt bra. Sen fick jag ju någon jäkla stressfraktur i vadbenet.
Krånglande hälsenor, plötsliga smärtor i höften under träningsläger i Portugal, gubbvad, ja listan kan göras lång över de problem som Maif-löperskan haft genom åren.
Det som har ändrats är hennes sätt att hantera det.
– I början blev jag bara less och bara lade ner allt vad träning hette. All annan träning var ju så tråkig. Men sen har man lärt sig att hitta andra träningsformer och att uppskatta dem. Så nu cyklar jag en hel del och för ett par år sedan gick jag en crawlkurs. Då var jag så skadad så jag kände att jag behövde något helt nytt att fokusera på. De två sista åren har hälsenorna krånglat så mycket så det varit mest sådan träning. Springer gör jag kanske tre-fyra gånger i veckan och det är väldigt lite om man jämför med elitlöparna, säger hon.
Att träna annat än löpning är dock inte den enda förändringen hon gjort. En annan och den som hon själv tror är den mest betydelsefulla är att hon ändrat inställning.
Från kravfyllt till lustfyllt.
– Nu springer jag på känsla och det tror jag är orsaken till att det gått bra nu. Tidigare så hade jag ju det där tvångsmässiga. Jag var tvungen att köra det träningspass som jag hade tänkt oavsett hur det kändes. Nu känner jag efter när jag värmer upp hur det känns och kör det som känns rätt för dagen, säger hon och berättar att känslan var det som fick styra när hon för några veckor sedan vann veteran-SM i terränglöpning.
Även om känslan innan inte var den bästa.
– Det var ju på gräs och det har jag inte varit speciellt förtjust i innan och det var väldigt blött. Så när jag gick på banan innan så tänkte jag: ”Vad kul det här kommer att bli då.”
Men när starten gått och Johanna upptäckte att hon hade betydligt bättre fäste än tjejerna framför så sa känslan att det var dags att höja farten.
– Det var ju bara fyra kilometer och jag har ingen bra spurt. Så för mig var det bara att köra järnet. Jag trodde väl att jag skulle tröttna och att de skulle komma ifatt mig. Men det gjorde de aldrig, säger hon och pillar lite på VSM-guldet. Konstaterar leende att det varit än bättre utan det där V:et framför SM. Men också att det inte är för sent att ta en medalj i elitklassen.
– Jämför man med många av de bästa löparna i Sverige så är jag inte gammal. Men då blir det på någon längre distans. Det är där jag har störst chans, säger Johanna som den gångna helgen visade att hon 36 år gammal är bättre än någonsin.
För när hon som så många gånger avslutade terrängsäsongen med att springa Kilsbergsledens terränglopp över 15 kilometer så putsade hon inte bara sitt eget personbästa i loppet. Hon slog även nytt rekord för tävlingen när hon kutade i mål på 56.28.