Människan, världen och samhället är i grunden konservativt. Liksom idrotten som är ett samhälle i miniatyr. Det vi lärt oss att känna igen och det vi vant oss vid, om vi gillar det, vill vi gärna behålla och bevara. Jag tror att det är naturligt att det är så. Det är starka grundkrafter som vi har att förhålla oss till.
För den som vill gå nya vägar och skapa något nytt krävs det därför alltid något extra. Det är extra hinder som behöver passeras.
Innebandyn och dess entusiaster vet. Att bryta ny väg i en konservativ svensk idrottsvärld har inte varit lätt, innebandyfolket har fått kämpa för att bli en av Sveriges största idrotter som den är i dag deltagarmässigt. Marknadsmässigt växer den också och kan bli en av de största, även om den där ännu inte är lika stor som på bredden.
Jag vet ju hur det varit för innebandyn. I början sågs den som ett fritidsintresse och en uppvärmningsvariant mer än en tävlingsidrott och det fanns en tid när tidningen inte ens tog in sportens verksamhet på sportsidorna.
Jag vet också hur snacket gick i decennier bland de etablerade idrotterna, att innebandy det spelar de som inte tog plats i ishockey och fotboll.
Innebandyn bröt igenom det där och jag tror ingen säger emot mig när det i dag finns lika skickliga lirare här som i vilken annan sport som helst. Möjligtvis är stjärnorna inte lika namnkunniga, men det kanske bara handlar om tid innan de är det.
Innebandyn är inte längre bara ett gäng kompisar som kombinerar att spela och sitta i styrelsen, alla kvartersgängen som blev föreningar förr, utan innebandyn är numera precis som alla andra. Där finns framför allt veteranerna numera, de äldre gamla spelarna som i dag antingen är tränare, eldsjälar eller sitter i ledningen för företag och därmed är tänkbara sponsorer.
Samtidigt är den här äldre generationen ännu inte särskilt gammal, inte ens pensionärer, vilket borgar för att innebandyn tillhör framtiden fullt ut.
Innebandyn är enkel, tillgänglig och billig och de stora elitkostnaderna som i ishockey och fotboll, finns ännu inte där. Lönekostnaderna är inte astronomiska, vilket gör att det är en sport som exempelvis Motala alla gånger kan ha ett elitlag i.
Att nå allsvenskan i fotboll eller SHL i ishockey kanske får ses som en omöjlighet, men innebandyn kan Motala få upp ett topplag i, precis som i mindre sporter som speedway och bandy.
Sett till den grund som byggts föreningsmässigt menar jag att Solfjäderstaden har alla chanser att bli en lika stor företeelse som Piraterna och IFK Motala är nu när det gäller elit i stans idrottsliv.
Min grundsyn har alltid varit att Solfjädern borde kunna ha ett elitlag, vägen ligger liksom öppen med den arena som Motala sporthall är och med det intresse som finns, och kanske är det därför jag ibland kommit i kollisionskurs med klubbens ledning.
Ibland har vi skrivit under samma protokoll, som den gången när Fjädern till och med publicerade en av mina krönikor i sin reklamfolder, men ibland har det också varit bittra toner där jag både avvisats från en träning i arenan och där Solfjäderfolk till och med försökt få tidningen att stänga av mig från att skriva om klubben.
Någonstans i bullret tror jag dock jag och alla i Solfjädern förenats i en önskan och en förhoppning om att få se Motalainnebandyn på en högre nivå.
På söndag kan herrlaget ta ett viktigt steg uppåt, steget tillbaka till förbundsnivå. Det blir en folkfest och lyckas laget blir jag en av de lyckliga i massan.
Det är en seger som är efterlängtad och som lovar mer, som kan ge en ännu högre nivå på innebandyn i vår stad bara om ett par år.