Det är lätt att känna tomhet efter en sådan urblåsning som IFK Motalas bandykval var med all dramatik och intensitet. Även för supportrar och reportrar kan det kännas så. Luften går ur och man har bara minnena kvar av något spännande man fick vara med om.
Men tur då att man inte riktigt hinner känna efter. Mars-april nu är en riktigt häftig tid på året i sportens värld. Riktigt tätt är det med olika kval, slutspel och vinna eller försvinna-duster.
I Motala strider Motala AIF för sitt liv i hockeytvåan. Laget var på väg att däckas här i veckan, men reste sig på nio i kvalet i och med storsegern mot Gislaved, en blixt från klar himmel. Nu har Maif chansen igen, över en natt. Där har ni charmen med tiden vi är inne i just nu.
Men ännu hetare är Solfjäderstadens innebandylag och dess försök att återkomma på förbundsserienivå, där det var en självklarhet att klubben var förr i tiden. Nu blir det duell med Skövde, ett på papperet likvärdigt lag. Det blir spännande och dagsform avgör. Jag håller verkligen tummarna för Fjädern, att laget vinner och att jag då får ta den där bilden vid nya konstverket i Drottningrondellen tillsammans med IFK. För precis som att Motala är en bandystad så är Motala också en innebandystad sedan alla framgångar som var tidigare decennier.
Det finns ett jätteintresse för Fjädern som bara väntar på att väckas till liv de kommande åren.
Jag håller också ögonen på LHC och Libk i slutspelen kommande veckor. Plus Mjölby HC i kvalet till hockeyettan. Inte minst för att det finns Motalainslag i alla tre lagen. Spelare man sett växa upp sedan de var pojkar, jag tänker på Martin Hovlund, Henrik Törnqvist och Marcus Schelin.
Kämpa in i kaklet, grabbar.