Vätternrundan, Göta kanal, Varamon, radiomasterna, även speedwayen på senare år. Ja, det finns många tunga pjäser som kännetecknar Motalas identitet som stad och som knyter samman folket. Både för vi som bor här nu och de som flyttat från kommunen.
Att bandyn dessutom fortfarande är en stark del av Motalas identitet blev tydligt i torsdags kväll, och dagarna efter, när IFK tog sig tillbaka till elitserien. Bandyn är en av stans stora grejer som förenar och som skänker stolthet och gemenskap.
Nu blev det ett drömlikt sätt som IFK tog sig upp på. Det var största möjliga dramatik, en spänning som byggts upp under en längre tid. Både i avslutningen på serien och i kvalspelet. Sedan blev det perfekt tajming med den tv-sändning som vi i Östgöta media fick till när allting avgjordes. IFK-fans och Motalabor i förskingringen över hela Europa kunde framför skärmen se sitt blåvita lag ta steget upp.
Leif Sandell satt klistrad i Spanien och det kom rapporter från Värmland, Stockholm, Gotland, Norge, Finland, Norrland och alla möjliga andra platser från där det sedan kom gratulationshälsningar. Gamla legendarer som Magnus Brodén och Stefan Erixon skickade hälsningar. Med flera.
Bandyn är otroligt viktig för Motala, vilket bevisades nu. Jag ser det som självklart att det vägs in i diskussionen när nu beslutet om en aktivitetshall ska tas senare i år.
Något jag slagits av är också de många häftiga delhistorierna och roliga detaljerna som finns kring IFK:s uppgång. Inte bara då storyn om familjen Spångberg som känns mest sagolik.
Jag tänker på Jussi Aaltonen och hans fantastiska insats hela säsongen. När det väl skulle avgöras fick han rädda skott från Eetu Peukhuri som är hans rumskamrat på finska landslagssamlingar.
Liberon Daniel Lehnbom borde också vara värd ett extra kapitel, för alla varianter på fasta situationer han bjudit på. En smart kille med räv bakom örat som det brukar heta. Straffpasset mot Falun i kvalet tog priset.
Sedan finns Nicklas Ögren som oväntat tog en plats i startelvan och som gett så mycket energi med sin humoristiska musik som ny DJ i omklädningsrummet.
En annan bra story är Erik Ivarsson där Vetlanda BK nog ångrar att de inte förlängde med honom. Lagkaptenen betydde massor för lagarbetet med sitt kollektiva sätt att vara, både på och utanför isen. En Rottneson som Smålandsposten i Växjö också borde skriva mycket om.
Sedan skadorna: Eric Ågren slog sönder axeln, men kom tillbaka i kvalet med avgörande insatser. Det var imponerande gjort. Albin Rohlén fick Tranåsmålvaktens skridsko i låret med svår skärskada som följd och missade bittert JVM i Ryssland. Men han kom tillbaka och var bra i kvalet. Eric Lisell slogs medvetslös mot Katrineholm och fick åka ambulans till US i Linköping. Men tog sig tillbaka steg för steg i vårdens huvudstege och spelade sedan i både seriens slutspurt och kvalet.
En till detalj är Emil Nordenfors som kom in från läktaren i en match och gjorde debut. Det ser man inte ofta.
A-lagsdebut gjorde även Johan Nilsson, dock i en pajasmatch på Zinkensdamm där bandyförbundet tvingade Tellus och IFK att spela en kvalavslutning som inte betydde något, trots att det inte fanns någon spelbar is.
Det allra finaste ögonblicket, förutom i torsdags då när IFK i vår direktsändning avgjorde matchen mot Gripen, kanske ändå för mig är på nyårsafton. IFK hade slagit Boltic och jag hade skrivit färdigt krönika och matchtext från årets sista dag. Då mötte jag Eric Lisell med tårtan som hans flickvän bakat för att laget var obesegrat året ut.
Då berättades att IFK-laget var på väg till nyårsfest i den egna klubblokalen. Det, att spelarna till och med på nyår prioriterade att umgås med varandra, var ett bra bevis för den lagsammanhållning som främst är förklaringen till att Motala återigen har ett elitserielag.
IFK Motala säsongen 2016/2017 var en uppvisning i kollektivt arbete och lagidrott när den är som allra bäst.
Vi är många som kommer att minnas det här resten av våra liv.
Det är bara att tacka alla inblandade för showen.