Jag vet inte hur många connections det finns mellan IFK Motalas bandylag och Solfjäderstadens innebandylag den här säsongen. Världen är liten, inte minst i den lokala idrotten, så jag kan tänka mig att det är lite som att alla känner alla. Ungdomar som gått i skolan ihop, känner bekantas bekanta och supportrar och föräldrar som kanske jobbar ihop eller är gamla polare. Det läses om varandra och inspireras av varandras framgångar.
Men oavsett så gör i alla fall de här två lagen exakt samma resa den här vintern. Parallellt med varandra på var sin sida järnvägen. Jag har skrivit tidigare om likheterna mellan lagen och de har inte blivit färre när vi går mot upplösningen av respektive drama.
Tabellen exempelvis. Lagen har haft en betryggande serieledning, men har fått se sin ledning knappas in efter någon enstaka poängförlust.
Det som på förhand i höstas skulle vara ett läge som överraskat alla, har nu förvandlat läget till lite prekärt. Detta eftersom förväntningarna har höjts längs vägen och nu efter allt positivt som varit skulle det vara ett nesligt misslyckande att trots allt inte gå till kval.
Båda lagen, som möter var sin toppkonkurrent hemma i helgen, IFK–Kungälv lördag och Solfjädern–Rimforsa söndag, försöker skjuta ifrån sig den negativa pressen så gott det går.
"Vi har ingen press på oss. Ingen hade ju trott detta", säger Fjädertränaren Kristofer Vestergaard.
"Press får andra prata om. Vi känner ingen", säger IFK:s back Olle Nordlund.
Nåväl, lagen får känna som de vill. Klart ändå att det är nerver nu och det är det som gör den här helgens matcher så intressanta. För alla inblandade.
Ingen kan ta ifrån IFK och Solfjädern, hur det än går i de sista matcherna, att de gjort var sin strålande säsong. Om det nu går som jag hoppas och lite drömmer om, att lagen går till var sitt kval och även klarar kvalet, så lovar jag att i vår samla hela trupperna från båda läger och ta en gemensam gruppbild vid den nya bollstatyn i rondellen på Drottningplan i Motala city. Symboliken är klar. Grabbarna har fått stan i rullning. Sporten har ibland den betydelsen för en stad om det lilla extra händer.
Likheterna ja, här är några av dem:
1. Ählström och Ivarsson, lagkaptener och pangnyförvärv som höjer energi och träningsdriv. 2. Staaf/Levin/Dahlgren och Aaltonen, överkvalificerade målvaktsbesättningar för serien man spelar i. 3. Nyman och Lönn, egna killar som stått och stampat men i år tagit kliv. 4. Lagsammanhållningen och teambuildingen, spelarna har umgåtts massor.
Framgången har också mycket att göra med en tränare i vardera läger, Kristofer Vestergaard har betytt massor för Fjäderns nya vinnarinstinkt och Daniel Lehnbom har nu fått cred för den totalbandy, det är dock inte hans egen benämning, som han försökte införa redan förra säsongen.
Parallellen mellan tränarna är lite oro från min sida också, att de inte blir kvar. Vestergaard ska bli pappa och ska söka jobb som färdigutbildad skogsmästare. Lehnbom pendlar från Nyköping där han har jobb och familj med allt vad det innebär.
Jag hoppas verkligen att klubbarna gör allt de kan för att tränarna ska fortsätta, för jag har bara positivt att säga om båda.
Annars hoppas jag att båda får avsluta med var sin kvalseger, en succé som de förtjänar. Då slutar de på topp i så fall, och lämnar ett arv att bygga vidare på.