De senaste åren har vi vant oss vid att det är IFK Motala som halkat efter på förhand, tvingats jaga poäng, och framför allt enligt egen inställning tvingats till destruktiv och defensiv taktik mot topplag.
Nu, när vi snart skriver 2017, är det tvärtom. Helt ombytta roller i bandyallsvenskan.
Nu är det IFK som är serieledare, med distans till de jagande motståndarlagen, och nu är det motståndarna som måste backa hem och spela snålt för att ha en chans mot IFK.
Tiderna förändras.
Det fanns en tid förr i världen när en match på Tingvalla i Karlstad inte innebar stor poängchans för Motala. Men nu är IFK ett ledande lag på den här nivån och det är ett styrkebesked att Boltic, som inte är ett dåligt lag, ser sig tvunget att backa hem och enbart chansa med kontringar. På hemmaplan dessutom. Jag tycker IFK ska se det som ett styrkebesked, att lagets spel och kunnande bemöts med stor respekt.
I denna julfest var det IFK som hela tiden försökte bjuda upp till dans, medan ett svårflirtat Boltic nobbade. Vilket inte gjorde det så kul för vi som satt på läktaren.
Men samtidigt fick IFK in en sen kvittering och räddade nollan i tabellens förlustkolumn, vilket får ses som gott nog.
Men det märktes i ett smådeppigt omklädningsrum att IFK gärna hade bytt den poängen mot ytterligare en seger. Alla som såg matchen kunde se att laget var värt det.
Samtidigt handlar idrott om att klara alla sorters uppgifter och jag tror att IFK får förbereda sig på fler defensiva motståndare framöver.
IFK ser sig kanske inte själv som seriens bästa lag, men alla runt omkring gör det och det kommer skapa matchbilder därefter.