Så snabbt som möjligt och först i mål. Att bli snabbare än sig själv eller andra. Ett ständigt tittande på klockan. Det handlar många motionslopp om i dag. En ständig jakt på tid.
Men så var faktiskt inte löpningen från början. I historiska tidskrifter har jag läst hur allting började med den organiserade idrotten i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, när organiserade lopp, föreningar och förbund såg dagens ljus. Då handlade det om att springa vackert och elegant. Att springa med stil. Att springa fort, att vara en så kallad snabblöpare, ansågs fult och oattraktivt.
Det var först senare som löpningen började handla om att komma först i mål. Och att jaga minuter och sekunder på olika specifika distanser.
Jag tänkte på detta på långfredagen när jag gjorde mitt första motionslopp dansandes, Nya Motalabuggen som kom tillbaka efter tolv års frånvaro.
Här handlande allting verkligen om stil och elegans. Vi buggade två låtar framåt längs Motalas cykelbanor, gator och trottoarer och så gick vi var tredje. Ingen visste hur långt vi dansade och ingen brydde sig eller om vem som låg före och efter. Allt handlande om utseende på "löpningen", och skönheten inför oss själva.
Det kändes som en korsning av konst och idrott när vi körde "tryck och dra" genom kvarteren.
Jag har ju Göteborgsvarvet och Broloppet att jämföra med och på vissa sätt får jag säga att bara vanlig löpning bleknar i jämförelse med att bugga fram kilometer på kilometer. Tänk er att hoppa jämfota i sidled hela Broloppet och ni får känslan i benen efter buggen. Klart att man hade stumma ben på slutet, även om de vana dansarna i fältet inte verkade känna av något.
Sen gör ju musiken sitt till. Jag vet ju att Göteborgsvarvet har massor av livemusik längs banan och även Broloppet började med det i fjol, och det gör mycket för upplevelsen. Men att köra golfbilar med gemensam radio, som skapar oavbruten musik som i buggen, tar loppet ett steg till. Om det skulle vara möjligt bland löpare vore det riktigt häftigt. Något att ta efter.
Precis som under min blixtkurs hos Wetternbuggarna tänkte jag på hur mycket jag diggar den här dansmusiken. Jag menar, Corrina Corrina från Black Jack, Ronny och Ragge, och massor av Sven-Ingvars, då blir det både nostalgiskt och svängigt.
Det blev en unik återkomst för Motalabuggen, vi dansade i ymnigt snöfall hela vägen. Det lär det inte bli nästa år när datumet blir i slutet av maj igen.
Klart att vädret var lite jobbigt, men samtidigt något att komma ihåg. Det var historiskt, förmodligen blir det aldrig så igen. Snö var lite att garva åt, ösregn hade varit värre, då undrar jag om det gått att genomföra. Så på sätt och vis var snön välkommen.
Jag blev imponerad av dansfolket i min titt på det här inifrån. Bara en sån sak som "andra varvet", festen, som jag alltid tyckte var viktigt i Göteborg. Här dansar motionsloppsdeltagarna även "andra varvet" i Parkens långkörarkväll. Tänk er det i Göteborgsvarvet, att festen efteråt genomförs med löpning. Det skulle inte många palla.
Så dansare är inte bara folk med elegans och stil, de är tuffa idrottare också.