Det är hedersamt att höra en kommunledning som inte bara vill sola sig i glansen när det går bra för ett idrottslag, utan också vill ge en hjälpande hand när det går dåligt. På det viset känns det rimligt att kommunen går in och räddar Piraterna, speedwaylaget som ändå i över ett decennium satt Motala på kartan och som gjort så mycket för stan i och med SM-guld och slutspelsstrider.
Motala kommuns politiska ledning med Camilla Egberth (S) i spetsen vill inte vara som Piraternas egna fans, medgångssupporter. Hon vill inte svika när det blåser snålt. Man vill stå där som support, inte bara när det firas guldmedaljer inför ett fullsatt Stora torget. Utan också nu.
Jag har tidigare skrivit att det saknas argument för en räddning av Piraterna, när det varken finns elit eller ungdomsverksamhet i klubben. Men kring helgen presenterades ändå en sorts elit när Staaf, Sundström och bröderna Davidsson gjordes klara för nästa säsong och det presenterades en ambition att vara ett elitlag igen 2019. Det ger visst skäl till kommunens räddning.
Samtidigt måste jag erkänna att jag sällan sett en så generös stöttning med skattepengar till ett idrottslag. Kommunen köper en arena ingen annan kunde köpa, Piraterna görs skuldfria, och får dessutom ett par miljoner över till en "nystart".
Det känns just nu som att Piraterna för en vecka sedan stod vid avgrunden, men jultomten i rött dök upp med det bästa paket någon kunde tänka sig.
Jag tänker dock på vad stans andra "barn" ska tänka. De som tragglar med småskulder till kommunen sedan 90-talet. Som inte får någon julklapp. Lokala idrottsvärlden är inte alltid helt rättvis.