Det är en bottenstrid/slutspelskamp i speedwayens elitserie som är som en dröm för en reporter. Om man vill skriva om dramatik och tabellräkneri. Fyra lag inom ett par poäng och de fyra möts inbördes i nästa omgång, den näst sista.
Det står klart efter att Indianerna klart slagit Piraterna på tisdagen, men ändå på slutet missat bonusen. Det är bra regisserad spänning, får jag säga.
Det var spräckt knoge på Miedzinski och skrapsår på Milik, men ändå kämpade sig Indianerna till sig segern. I Piraterna körde Sajfutdinov vasst och några till fick godkänt, men det snackades ändå mer efteråt om floppar som Niels-Kristian Iversen och Peter Karlsson
Piraterna är verkligen ett lag som kännetecknas av misslyckande just nu, utan självförtroende och med få leenden både i depån och även bland fansen som börjar bli trötta på motgångarna, även om de ställde upp troget på Sannahed.
En glad och sprallig Greg Hancock skulle verkligen behövas nu, på alla sätt i Motalaklubben.
Nu är det bara att dras med i dramatiken resten av säsongen, men jag tror faktiskt gällande nedflyttningen att den kan vara betydelselös när det drar ihop sig till 2018. Jag pratade med Indianernas lagledare Peter Johansson dagen före tisdagens match, ett snack om svensk speedways framtid.
Johansson nämnde stängd liga nästa säsong som det naturliga steget att ta för att klubbarna ska kunna bygga långsiktigt.
Jag blev förvånad över min reaktion när han sade det. Normalt brukar jag omedelbart börja argumentera emot, med starka åsikter om svensk idrotts själ, att Sverige inte är något Amerika, och att det behövs uppflyttning och nedflyttning för att det ska bli intressant och spännande. Sverige är inte som USA, det finns inte de pengarna, det intresset och de stjärnorna för att man ska kunna bygga upp sport på bara show. Det finns inte heller den traditionen.
Vi vet ju hur svensk basket dödade sitt intresse under högsta ligan. Det borde vara ett varnande exempel.
Men i det här fallet med svensk speedway och dess läge just nu tycker jag faktiskt inte att mina argument är så tunga längre.
Nu är ju inte speedway som annan traditionell lagsport i vårt land, det är mer av konstlad show och cirkus. Lite amerikanskt. Samtidigt finns heller inte någon andraliga värd namnet att åka ned i. Fyra lag och jag har flera gånger hört allsvenskan kallas Kalle Anka-serie av mina kollegor. Det finns ingenting att göra ett återtåg i, även om jag tycker 715 åskådare i snitt ändå visar ett visst mått av intresse. För att vara kalkonserie.
I elitserien finns också intresset, 2 800 personer per match all over är bra, men tyvärr finns på de flesta håll inte pengarna för att dra runt det. Piraternas lagledare Stefan Andersson Skill, som varit med ett helt liv i sporten och förstås älskar att världsstjärnorna kan komma hit och förgylla, erkänner öppet att man måste sänka nivån för att ha råd. Annars kommer det att krascha, allting.
Så mitt förslag är som Peter Johanssons, satsa på en enda liga för de som har förare att vara med. Då blir den i praktiken stängd, eftersom det bara finns en. Lagen kan satsa långsiktigt. Nerven finns ändå eftersom många lag går till slutspel. Om det är jämna matcher behöver inte publiken minska nämnvärt. Det är bra speedway man vill se, framför stjärnor som kostar för mycket.
Under ligan kan en utvecklingsserie med övriga speedway-Sverige skapas.
Jag tror att det är enda vägen att gå. För speedwayen har varit på väg nedåt i en rad år och trenden behöver brytas.