Cykling är enkelt. Två hjul, en ram, en väg, och en mänsklig motor som för helheten framåt. I över 50 år har Vätternrundan drivit denna enkla och skonsamma motionsform framåt.
Men cykling kan vara så mycket mer. Cykling kan vara häftigt, farligt, explosivt, en balanskonst och ett lagarbete. Genom nya Vättern bike games visade Vätternrundan att något så simpelt som cykling har så många fler dimensioner än att bara rulla på.
Jag slogs under evenemanget av att de som gillar MTB och annan form av så kallad häftigare cykling, de inte bara gillar det utan älskar det som de håller på med. Det var samma känsla som jag fick under 1572 MTB challenge i somras. Här har vi riktigt engagerade utövare.
Jag gillade lagtävlingen som pågick under åtta timmar och där amatörer och elitåkare blandades på ett charmigt sätt. Framför allt depån var en fullträff, en sorts avbytarbänk där åkarna kunde umgås och samtala mellan sina inhopp på banan. Den ensamhet som kan finnas i vanliga MTB-lopp fanns nu inte längs vägen.
Sedan var det ju imponerande att se Sveriges bästa åkare i slopestyle där de försökte sig på sånt som "suicide drop" och "dead sailor". Det gällde att hitta ett "flow", chilla" när det behövdes, och landa rätt på "roof top". Där var speakerns kommentarer halva nöjet.
Det var idrott på hög nivå där man förstod hur ont det måste ha gjort så många gånger alla år som åkarna tränat in de spektakulära tricken och hamnat fel i landningarna.
Vättern bike games var cooooolt för att försöka illustrera slopestylespeakerns sound.
Så nu har Dunteberget blivit Dunderberget med hela cykel-Sverige och jag tvivlar inte ett ögonblick på att arrangemanget har kommit för att stanna och bli den nyskapande tradition och inkörsport för nya generationer som Vätternrundan önskar.