När de enda som besegrat en dessutom i bagaget har tio års mer träning och erfarenhet som Sofie Skoog och Erika Kinsey har.
Självklart ska man vara det om det är en skada som hindrar en från att kunna utmana dem om platsen längt upp på prispallen.
För det var inte placeringen som Maja Nilsson var besviken på. För hade hon hoppat 1.90 eller ännu högre så är jag övertygad om att hon varit nöjd oavsett om det hade blivit en annan valör på medaljen eller inte.
Det var att hon inte fick chansen som gjorde att hon knappt orkade prata om det efteråt.
Det är nog alla idrottares mardröm. Att inte få chansen. När en skada hindrar en från att prestera som bäst den dag som varit ens mål under en hel säsong.
Det är då som besvikelsen är som störst.
Att en motståndare är bättre får man acceptera. Även om det också kan vara jäkligt surt för stunden.
Så visst tusan ska Maja vara besviken. Men hon kommer få många fler chanser att både hoppa högt och utmana Skoog och Kinsey om de ädlaste medaljerna. Det är jag helt övertygad om.
Men som Maja svarade när jag sa det till henne. "Det är ingen tröst nu."