När lag läggs ned, klubbar försvinner och det kämpas för att komma till spel blir man lätt lite sorgsen och nedstämd. När Wettern får kämpa för att finna hockeytränare, när Motala Armeniska inte har råd att vara med, och när lag som Chill FC i fotboll och Degerön-Godegårds innebandylag inte får ihop spelare är det lätt att få känslan av att den idrottsvärld som vi känner till och som vi älskar är på väg att tyna bort. Att det inte är som förr längre, att det aldrig blir det mer.
Men det är nog som livet självt. Ingenting försvinner, det bara byter skepnad till någonting annat. Det vi är vana vid som traditionell svensk idrott skrudar helt enkelt om till något annat när nya generationer kommer upp och brinner för nya saker.
För intresset för att sporta minskar inte, det är min bestämda uppfattning. Men det ändrar karaktär. I stället för att sporta i förening lockar mer löst sammansatta sammanhang som kompisgäng och enstaka utmaningar. I stället för att hjälpa till i en förening, som funktionär eller ungdomsledare, lockar det mer att utmana sig själv och testa sina egna gränser. Att göra det där loppet och träna för det i stället för att sälja korv på idrottsplatsen.
Nu är det sånt som klättring i berg, trail-lopp, swimclimb uppför en slusstrappa, parkour, hinderlopp och löpning i träsk och gruvor som gäller. Kanske inte konstigt att det måste försvinna ett och annat division 6-lag i fotboll när det kommer så mycket nytt.
En fräsch inmarsch som gjorts i Motala är discgolfens utveckling, nu med två banor byggda och kanske ytterligare en på väg i Borensberg om något år.
Discgolf är billigt, spontant, tillgängligt, enkelt och ger motion. En sport som går hem hos folket. En framtidssport, kort och gott.