Det är ofrånkomligt att det är Vadstena jag tänker på i en summering av det lokala idrottsåret 2016. Allt det andra bra som kommit fram bredvid den stora drottningen Stina Blackstenius.
Beskrivningen av hennes heta 2016 kunde ni läsa i julaftonstidningen. Nu är det dags att plussa på den krönikan med allt det andra som levererats och skapat det gemensamma miraklet, Vadstenaundret som jag ofta kallat det.
Under många år har jag lite halvt hånat den kulturstad som sällan haft någon vettig idrott att komma med, som mest varit fyllt av allt annat än sport.
Att då efter Guldklockans vinnare Stina Blackstenius kunna fortsätta berätta om stordåd på stordåd, det gör att man nästan får nypa sig i armen.
Jag tänker på Vadstena GIF där damlaget gjorde en division 1-säsong helt över förväntan. Där VGIF fick nyförvärven att bidra och passa in, där VGIF inte bara gjorde snygga spelmål utan även kunde spela taktiskt. Framför allt var det kul att se ett damlag med så många varianter på frisparkar och hörnor. Med Cornelia Davours gyllene vänsterfot blev det farligt ideligen och det blev också mål ideligen.
Det är också värt att nämna att herrarna hängde kvar i fyran, en nivå klubben inte varit på sedan 1970-talet. Jag har alltid undrat varför Giffarna håller till på gärdsgårdsnivån, men nu har laget, spelare och ledare, visat något bättre.
Utöver det från Vadstenahåll kan nämnas all internationell golf som både Johannes Axell och Gabriel Axell presterat, Teknovas fasta plats i squashens elitserie, Ludvig Högbergs chans i SM-slutspelet i handboll med Redbergslid, och Victor Lindmans spel i Västervik där laget både gick upp och etablerade sig i hockeyallsvenskan.
Jag kan säkert ha glömt något i hastigheten, så många bra saker har det, helt plötsligt funnits i Vadstena.
I all debatt om hur ungdomsidrott ska bedrivas kan man heller inte nog framhålla VHF:s B-flickor, 01-laget som i två fantastiska framträdanden gick ända till steg fem i USM. De som hävdar att resultat i ungdomsidrott inte betyder någonting skulle ha varit på de shower som VHF kunde skapa i Vadstena sporthall. Det var en otrolig spänning, dramatik och spelkvalitet. Det var precis som att kolla på senioridrott på rätt hög nivå.
Annars då? Jo, det bästa i Motala var pingisgrabbarna i Västers BTK där Emil Andersson och Linus Karlsson rev den kinesiska muren och tog ett mycket fint silver i Paralympics i Rio.
Maja Nilssons förmåga att vara bäst när det gäller och ta UEM-guld i höjdhopp vill jag också framhålla. Det betyder mental kapacitet och styrka att kunna hoppa som högst i de allra största sammanhangen. Det är få förunnat att klara.
Serieledningarna för IFK Motala och Solfjäderstaden, två oerhört viktiga lag för stan, glädjer mig också. Två förändrade lag över ett halvår, lag som nu är på gång. Motala behöver de lagen på en högre nivå.
Högre behöver också Motalafotbollens flaggskepp Maif ta sig. Ett omtag är att vänta efter ett fullkomligt misslyckat 2016, när det gäller A-laget.
Men som någon sade: Från botten finns bara en väg, och det är upp. Tänk bara på varifrån många nu duktiga Vadstenaidrottare har tagit sig. Alla sagor har ett första kapitel.