Jag vet inte om jag har ljugit så mycket i mitt liv. Jag hoppas inte det. Då ska det vara nödlögner och vita lögner och sånt oskyldigt i så fall. Jag tror att jag är värdelös på att ljuga, om jag skulle försöka tror jag att jag skulle genomskådas ganska bra, eftersom jag upplever att mitt kroppsspråk är öppet och spontant. Något pokeransikte har jag aldrig haft.
Nåväl, jag kom att tänka på detta flera gånger under min buggkurs. Jag kom på då hur mycket jag gillar dansbandsmusik, för varje gång tonerna kom i gång, långsamma eller snabba, började kroppen liksom gunga av välbehag. Jag kan inte lura i någon att jag inte tycker om den musiken, precis som att jag tycker om klassisk schlager. Som om det skulle vara något att hymla om. Men kroppen sade sitt liksom, innan jag behövde formulera några ord och meningar kring saken.
Men nåväl, att uppskatta låtarna måste vara en bra grund för att komma in bra på en buggkurs. Ihop med frun blev jag av arrangören Henrik Elofsson inbjuden till en snabbvariant för att kunna genomföra Nya Motalabuggen. Med frun som partner, med Janne Eklund och Linda Carlsson som kurskamrater och med Wetternbuggarnas Bosse Gustafsson och Pernilla Brander som instruktörer.
På tre pass skulle vi blixtköra igenom det som normalt tas på tolv pass. Stressigt, visst, men jag är nöjd. Jag fick den lilla inblick i buggens konst som jag ville ha. Jag gillar att komma under huden på alla sporter på det viset, det blir liksom större tyngd i orden då när man senare sitter på läktaren och skriver.
Jag tror alla har en förhandsbild av bugg, från diverse spontandanser på förfester och dansställen som besökts genom ungdomen och vidare i livet. Dragandet och snurrandet tror man att man kan. Så kallad "gammelbugg".
Riktig bugg är dock inte riktigt så. Där är det mer små rörelser med små ord som "tryck", "dra" och "för" där killen står i centrum och låter tjejen svepa runt omkring sig. Det handlar om mycket tajming och takt, men man känner sig till musiken mycket mer svängande än det kanske ser ut som på de små rörelserna.
För mig var det en kick att få dansa med "proffset" Amanda Bergman det kurstillfället som frun var i Ullared. Tack vare min partners skicklighet kände jag mig riktigt bra helt plötsligt. Ungefär som att spela tennis med någon som är bättre. Man lyfter sig.
På kursen slogs jag av att det här är något som mina kurskamrater och lärare gillar väldigt mycket att göra. Det är deras essens i tillvaron.
"Det här är roligast, dans är livet, motion är livet. Dansglädje är en så bra motionsform", sade Pernilla Brander.
"Det är så bra gemenskap. Jag har alltid dansat för att ha skoj", sade Janne Eklund. "Roligt att träffa kompisar", menade Linda Carlsson.
"Det här är perfekt att göra som par om man vill göra något tillsammans och komma ifrån vardagen", sade Bosse Gustafsson.
Dansen står sig stark i Motalaidrotten, som både bred och vass. 400 medlemmar finns hos Wetternbuggarna och av dem går 300 regelbundet på kurser. En klassiker som står sig över tid.
Nästa fredag har föreningens deltagare ett gemensamt genrep inför Nya Motalabuggen som på långfredagen 14 april återkommer som Motalaevent efter tolv års uppehåll. Det blir att öva det speciella att dansa framåt på gator och trottoarer.
Wetternbuggarna kommer dessutom dagen efter Motalabuggen och kvällens dans i Folkets park att åka på Ålandskryss i dansens tecken på påskafton.
Apropå favoritlåtar så nämner Pernilla Brander "På´t igen" av Casanovas, eller Xplays nya "Jag vill och jag vågar".
Jag får då önska två låtar av Black Jack, den lite snabbare "Inget stoppar oss nu" och den lite långsammare "Sista dansen".
Så med fullgjord kurs hoppas jag nu att de 500 som på sociala medier önskade att jag skulle dansa Nya Motalabuggen nu verkligen kommer upp ur sofforna och hejar längs Motalas gator i påsk. Ju mer ni hejar desto bättre dansar jag, det kan ni ta som ett löfte. På min kropp lär ni märka att jag diggar, både musiken och den här motionsformen.
Kom igen katten, det svänger ju!