Det ska spelas 22 matcher. Ingen är lätt på förhand. Ingen lär vara det på planen heller. Möjligtvis i slutet på säsongen när lag inte har något att spela för. Då kanske det går att gå ut och lira.
Men annars lär det bli kamp, i varje period och varje anfall. I varje uppställt försvar och i varje boxplay och powerplay. Det gäller att inte slå några grova felpass från egen zon, och gäller att göra mål på chanserna.
Det här är min bild av det division 1 som Solfjäderstadens herrar på söndag är tillbaka i. Det är som Åbys tränare Magnus Bagge säger: "Det här är en jämn serie, utan bottenlag. Det är många jämna lag, utan de riktiga spetsspelarna. De spelar i allsvenskan eller högre."
Åby tänker slåss i toppen, mot lag som Älvsjö och Tyresö. För Solfjäderstaden gäller det att vara realistiskt, att hänga kvar är det som gäller.
Men om matcherna handlar om kamp så har Solfjädern alla chanser. För är det något jag sett i Fjädern senaste året, när steget upp ur distriktsserien äntligen togs, så är det viljan att kämpa för varandra och förmågan att göra jobbet.
Det är också en harmoni och härlig stämning kring laget som nästan går att ta på, och det kommer man långt med.
När det dessutom rullar en bil igen, fylld av kompetens utifrån, som på Johan Ragvalds tid, förstår man att Solfjäderstaden är tillbaka i den högre nivån där klubben hör hemma.
Som jag skrev efter kvalsegern mot Skövde: Det här inte slutet på något, det är en rolig resas början. Jag är övertygad om att Fjädern blir ett mittenlag. Så bra är den röda maskinen jag minns från i fjol.