Under den resa jag gjorde förra veckan blev det så otroligt tydligt hur uppdelad sporten är mellan de som har och de som inte har.
Först träffade jag Jonas Johansson och David Karlsson i Villa. Jag bjöds upp på ett flådigt kontor i gigantiska Sparbanken arena och tog en lunch i restaurangen som klubben driver. Vi satt sen ner för en intervju utanför en av många loger och tog några bilder på den nyspolade isen i hallen.
LÄS MER: "Jag skulle inte byta det här"
Några timmar senare klev jag in i en svinkall hockeyhall i Kungsbacka för att snacka med spelaren Mattias Johansson. Här skulle Frillesås sent på kvällen göra ett av många träningspass och det var sen länge kolsvart ute. När träningen blåstes igång slogs jag av att man inte ens hade riktiga bandymål för målvakterna att försvara. Istället hängde man upp några träribbor på en egenhändigt snickrad hållare så att det blev ribba och stolpar.
LÄS MER: Nykomlingen har inte ens riktiga bandymål
Och medan spelarna sköt hej vilt klagade materialförvaltarna över att bollarna tappade sin runda form när de gång på gång studsade i hockeysargen.
Dagen efter träffade jag Frillesås ordförande Lars-Johan Svanström på lagets hemmabana Sjöaremossen. Ärligt talat trodde jag att jag kört fel när jag de sista kilometerna fram till banan slingrade mig över åkrar och mellan hus mitt ute i skogen.
Men här stod två personer och målade den gamla träsargen vit så att den skulle vara fin till första matchen. Isen var givetvis inte på plats än, en pensionär höll just på att strö ut ny sand på bädden med sin traktor.
Med intervjun av Jonas Johansson i Villa klingande i öronen, där han pratade om målet att ge publiken en av de bästa arenaupplevelserna i landet, så hörde jag Lars-Johan Svanström snacka nostalgiskt om dofter, känslor och minnen.
Frillesås mål är att locka en helt annan publik från närområdet, de köpstarka 40-talisterna som redan har en koppling till bandyn och som nu vill uppleva den ädla sporten igen.
Och visst, jag kan hålla med om att det finns en tjusning i att se en bandymatch i skenet av öppna eldar, utegrillar och med rimfrost i träden. Det finns inte mycket som slår det.
Men om man ska vara realistisk, på de breddgrader där Frillesås verkar så lär inte särskilt många av de 13 hemmamatcher klubben har i grundserien spelas under så fina förhållanden.
De flesta riskerar precis som i Motala att spelas i blåst, regn och plusgrader med mjuk och hoppig is där underhållningen inte blir så bra som den skulle kunna vara, som i Lidköpings fina hall.
Därför tror jag mer på att bandyn måste gå åt det håll Jonas Johansson förespråkar, att krympa antalet lag i elitserien och att lagen måste ha en hall att spela i.
Det är ett tufft beslut att ta, men tyvärr nödvändigt.