Jag är en stor anhängare av Zlatan Ibrahimovic. Jag har alltid tyckt om honom, men har gillat honom ännu mer efter att jag läste boken och förstod vad han gått igenom för att bryta igenom den svenska jantelagen. Det var inte dåligt att komma från Rosengård utan mat i kylskåpet och bli det bästa av svensk fotboll, ja det bästa av svensk idrott genom tiderna till och med.
Zlatan Ibrahimovic är den störste vi sett alla kategorier, det tycker jag även innan vi sett slutet av hans karriär.
Men, visst har det funnits en baksida av den store Zlatan också. En hel generation svenska ungdomar har tagit efter honom i frågan om att vilja lysa och viljan att vara stjärna. Det svenska klassiska lagspelet har utan tvekan blivit eftersatt och det är klart att Zlatan har en del i det.
Men, nu när Zlatan slutat i landslaget och Sverige är en kollektiv elva igen i stället för en enmansshow, då är min spaning att det börjar gå åt andra hållet. Det är inne att vara lagspelare igen. Det är som nya landslagets ledare Peter Wettergren sade i Mjölby nyligen: Att spela 4-4-2 är vårt svenska DNA.
Kolla på våra lokala lag också: Vi har ett VGIF anfört av Lovisa Granman, ett IFK fotboll lett av Alexander Magnusson-Glaad och lagkaptenerna i IFK-bandyn, Solfjädern och Maif fotboll heter Erik Ivarsson, Fredrik Ählström och Simon Karlsson.
Här har vi personer som sätter laget före jaget och det är den nya tiden att det är så man når framgång.
Stjärnan är den som jobbar för alla andra och närmast blir det spännande att se vad den röda maskinen kan göra i innebandykvalet mot Skövde.