Det är bara att buga och bocka och gratulera Solfjäderstaden, i denna segerns stora stund. Jag har många gånger varit hård i min kritik mot många av de här spelarna under åren i östgötatvåan, Motalainnebandyns ökenvandring som jag kallat den.
Men nu finns det inget att anmärka på, inte efter det här segertåget som varit under Kristofer Vestergaard och hans sammansvetsade ledarstab den här säsongen.
Precis som med IFK Motalas bandylag har det varit en uppvisning i hur lagidrott ska bedrivas. Med laget främst och med uppoffrande slit för varandra. I varje situation, på varje träning och vid varje sammankomst.
Jag är imponerad av Fjädern, framför allt av Kristofer Vestergaard som fått ihop det här, men också av den stora spelartruppen där ingen vikit ned sig för sin uppgift och sin roll.
Det är många människor som skulle kunna räknas upp, många som ska ta åt sig.
Didrik Karlssons återkomst som skadefri har förstås betytt mycket, men kanske allra mest lagkaptenen Fredrik Ählström med sin smittande spirit och inställning.
Målvakterna också, först omutlige Marcus Levin i serien och så unge Linus Staaf som gjorde ett fantastiskt bra kval. Det är väldigt många som nu blivit högklassiga seniorer från Fjäderns 97-lag, noterar jag.
Det bästa nu är ju också att det här inte är en resas slut, utan en resas början. Framgången nu lovar väldigt mycket mer kommande säsongen i den stora innebandyvärlden.
Solfjäderstaden har redan börjat jobbet för att rusta laget och bygga vidare för ettan och jag längtar efter att få följa den fortsatta resan.