Jag gick omkring tre-fyra timmar kring Tjejvätterns start och mål i centrala Motala. Dagen efter att jag åkt omkring i hela Motala några timmar för att se den omväxlande banan runt stan i MTB-Vättern.

Ett lite stressigt jobb kanske, men angenäm stress i så fall. För det är en upplyftande upplevelse att komma nära Motalas cykelfest. Så mycket spontan glädje och så stor entusiasm kring träning och vad det gör för hälsan. Allt detta inspireras man av.

I målgång efter ett motionslopp kommer det bästa fram ur människan, det är så det känns. I alla fall efter den lagom jobbiga uppgift som MTB-Vättern och Tjejvättern handlar om. Då ser man inte folk falla omkull i total utmattning efter att ha pressat sig själva till det yttersta, nej då ser man avslappnade människor som kan analysera resan helt nyktert och som gärna ser ut att kunna åka en bit till. De har motionerat en stund, men inte tömt sig fullständigt och det är också en skön känsla, "att man har krafter kvar och inte har behov att göra slut på dem".

Tjejvättern är lagom på många sätt. Men det är för den skull inga problem att hitta ytterligheter, som mamma och dotter från Vänersborg jag träffade exempelvis. Marie Gustafsson, gammal tävlingscyklist och SM-guldmedaljör, cyklade gravid med sitt tredje barn i sjunde månaden. "Det var kämpigt", erkände hon. I sällskap hela vägen fanns mamma Ihrene Hermansson som gjort samtliga 27 Tjejvättern som körts sedan 1991. "Jag tog det lugnt, vågade inte köra på för Maries skull. Hon ville bryta några gånger", log Ihrene, 62 år.

Har man fullföljt alla 27 lopp kan man förstås jämföra. Var det lugnare förr? Var det bättre bana förr? "Förra banan norr över var roligare, inte så öppet. Men man vänjer sig väl vid blåsten. Jag fortsätter ändå, varje år", sade Ihrene.

En trend är att allt fler tjejer åker som tävlingscyklister, mer än tillbakalutade på en treväxlad stålhoj med korg på styret. Det körs på allt häftigare racercyklar, det körs i klungor och ska jagas tider. Mer sport än motion. "Det stressas mycket, de som åker fort måste ta mer hänsyn till de som åker långsamt när de skriker att de kör om. Man blir lite rädd. Alla måste förstå varandra. Men samtidigt förstår jag de som åker fort, jag har ju tävlat själv", säger Marie Gustafsson.

Det kan tyckas lite otidsenligt att tjejer ska ha ett eget lopp, varför kan inte alla lopp vara blandade och öppna för båda könen? Men när jag pratar med tjejer efter loppet förstår jag att det fyller sin funktion. Männen behöver kanske inte ta plats överallt, och det blir en trevlig och till viss del avslappnad stämning med ett eget tjejlopp. Även om det är tydligt att tjejer närmar sig killarnas attityd med att kolla på klockan hela tiden, och vilja vara bäst. Åtminstone bättre än sig själv.

Monica Warverud, porträtterad i veckan, hade för övrigt en skön dubbel och klarade sina mål galant i både MTB-Vättern och Tjejvättern. Nu blir hon glad åskådare resten av cykelfesten, precis som jag.

I Vätternrundan lär det också synas många leenden, men också en hel del fler dödströtta och utpumpade ansikten.