Vi får backa bandet ytterligare ett halvår för att ni ska få hela bilden. Till Finnkampen på Stockholm stadion 2017 då Maja Nilsson gjorde succédebut i seniorkampen. Hoppade 1.89 och den forna höjshoppsstjärnan Kajsa Bergqvist var lyrisk utsåg henne till nästa svenska tvåmetershopperska.
Så långt hade allting gått spikrakt uppåt. Men en snedtrampningen på en trottarkant på nyårsafton skulle komma att ändra på det.
Men envis och så sugen på att få utmana Sofie Skoog och Erica Kinsey om SM-guldet så kunde Maja inte avstå från att försöka i Gävle. Trots att hoppfoten redan en vecka innan sagt att det hade varit klokt.
Det blev ett brons som en gråtande Maja hade svårt att glädjas över.
Sen dess har säkerligen tårarna runnit fler gånger efter fotoperation, ryggproblem och en hoppning som inte velat stämma.
När jag pratade med henne efter en tävling i somras och hörde hennes frustration efter att ha rivit ut sig på 1.78 så funderade jag ärligt talat på om hon var på väg att ge upp.
Om motgångarna hade blivit för många och för stora. Tanken slog mig helt enkelt att hon skulle bli en alltför många unga supertalanger som skadas tidigt och sen aldrig kommer tillbaka.
Men hon var inte en av dem. Maja gav aldrig upp. Hon fortsatte kämpa och envist träna för att ta sig upp på de höga höjderna igen.
Och nu kan hon titulera sig svensk mästarinna.
Det gav mig en tår i ögat.
Maja ett bevis på att man aldrig ska ge upp
2018 var det en tröstlös Maja Nilsson jag pratade efter SM-tävlingarna i Gävle. Nästan på dagen tre år och en mängd motgångar så är det en överlycklig svensk mästarinna som ringer upp efter SM-tävlingarna i Malmö.
Efter tre kämpiga år så är Maja Nilsson svensk mästarinna i höjdhopp. Ett bevis på att inget är omöjligt om man inte ger upp.
Foto: MATHILDA AHLBERG/Bildbyrån
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.