Mitt i pepparkaksbaket smyger MVT-sporten in i köket i föräldrahemmet i Motala och överraskar Maja Nilsson med beskedet att hon utsetts till mottagare av MVT:s Guldklocka 2021.
En överraskning som får henne att skrika högt två gånger om. Först av lätt rädsla sen glatt överraskad när hon inser vad de två besökarna har för ärende.
– Min första tanke är, herregud vilka är det som är i mitt kök? Men så roligt att jag får den. Det hade jag inte trott så jag blev verkligen förvånad. Jag trodde Stina skulle få den. För ett OS-silver rankas högt i min värld, säger Maja Nilsson efter att ha hämtat sig lite och tagit emot den 56:e Guldklockan.
Nu tog Maja sitt första guld som senior när hon vann inomhus-SM i februari och ett silver i U23-EM i somras.
Men de båda insatserna hamnar ändå lite i skuggan om man blickar tillbaka på hennes säsong.
För det som stora under året var ändå OS i Tokyo och inte minst sättet hon kvalificerade sig dit på. För vid den här tiden förra året så var det inte mycket som tydde på att hon skulle ta sig dit. Inte efter en utomhussäsong där hon som bäst hoppat 1.82.
– Hade någon sagt åt mig att jag skulle vara med på OS för ett år sedan så hade jag nog blivit arg. För det trodde jag verkligen inte att det fanns en chans att jag skulle vara.
Men efter att ha fått vara skadefri och kunnat träna på under vintern så bjöd inomhussäsongen på ett nytt personligt rekord, 1,91. Det gav både ett SM-guld och en biljett till karriärens första internationella seniormästerskap, inomhus-EM i Torun.
Men att hon skulle kunna hoppa ytterligare fem centimeter högre och klara den högsta OS-kvalgränsen i historien, 1.96, innan den 30 juni kändes fortfarande avlägset.
– Det var ju en sjukt tuff kvalgräns. Men jag hade några bra träningsmånader och det kändes riktigt bra. Veckan innan lag-SM-kvalet i Norrköping så hoppade jag 1,90 på träning. Så då trodde jag att det skulle bli en bra säsong, säger hon.
Exakt en månad innan kvalperioden till OS i Tokyo gick ut seglade hon över 1,94 i lag-SM-kvalet i Norrköping. Efter det så fanns det ingen tvekan. Hon skulle bara klara kvalgränsen.
Så när hon klev in på friidrottsarenan i Halmstad med knappa tio timmar kvar av OS-kvalperioden så var det med ett enda mål.
Hoppa två centimeter högre än vad hon någonsin tidigare gjort.
– Jag åkte dit med inställningen att jag skulle klara det och jag visste att jag var i bra form. För jag hade haft tre riktigt bra försök på 1.96 på en tävling i Finland bara några dagar tidigare, säger hon.
Visst klarade hon det och hon minns precis vilka tankar som dök upp i hennes huvud när hon landade i mattan och insåg att ribban låg kvar.
– Jag tänkte så här: Wow, vad sjukt. Sen sprang jag till Yannick (Tregaro tränaren) och sen ringde jag till mamma efter 30 sekunder, berättar Maja och tittar mot mamma Sara som minns ögonblicket lika tydligt hon.
För tillsammans med Maja yngre syster Malva följde hon dramat på stranden i Råssnäs.
– Vi skulle hålla oss lite lugna. Men det gick ju inte när hon klarade och hon ringde direkt efteråt. Folk som låg runtomkring kom fram och gratulerade, säger Sara leende.
Det hoppet tog henne upp som fyra genom tiderna i svenskt höjdhopp och gav henne en plats i OS-truppen till Tokyo.
Där skulle hon ytterligare en gång visa att det är när pressen är som störst som hon presterar som bäst.
För i kvaltävlingen såg hennes chanser till final vara på väg att glida henne ur händerna när ribban lades upp på 1.95.
Då slog hon till med karriärens bästa hopp och såg till att infria målet om att ta sig till OS-final.
– Jag trodde jag skulle vara klar för finalen när jag klarade 1.92. Men sen flög alla över. Så Yannick sa till mig innan det hoppet att du måste nog ta det här för att ta dig till finalen. Han känner ju mig så bra och vet hur jag fungerar. Jag blir ju peppad av det läget så det var bara att skärpa sig och hoppa, säger Maja.
I OS-finalen två dagar senare så var energin slut och Maja slutade på 13:e plats efter att ha rivit ut sig på 1.89. Men det är inget hon grämer sig över nu.
– Att jag har hoppat i en OS-final kan ingen ta ifrån mig. Det är ju fortfarande som en dröm att jag gjort det. Det var så häftigt att få uppleva det, säger Maja Nilsson.