Ett JSM-brons i viktkastning. Vad betyder det för någon som hemma i byrålådan redan har ett par SM-medaljer? Dessutom av den ädlaste valören.
När jag ställer frågan till Motala AIF.s Sara Forssell som tog just brons i K22-klassen på JSM i Göteborg för några veckor sedan så funderar hon en liten stund innan hon svarar.
– Just där och då var bara känslan att det var som det brukar vara när det är mästerskap. Då avslutas det med prisutdelning. Sen kom jag hem och tänkte på att det var två år sedan jag stod där uppe. Då blev det lite större, säger Sara när vi träffas i Våxnäshallen i Karlstad inför ännu ett av hennes många träningspass.
För att förstå vad hon menar så backar vi bandet tillbaka till senvintern 2018. Då hade hon efter ett och halvt år på friidrottsgymnasiet i Karlstad vunnit dubbla SM-guld året innan och stod nu inför sin första säsong med fyra-kilossläggan.
Med en väldigt bra känsla i kroppen.
– Jag gick in i det året med så mycket hopp om att det skulle bli ett riktigt bra år. Och jag tog ju guld på RM i vinterkast i Växjö. Då kastade jag över 51 meter så både jag min tränare och konkurrenterna trodde ju att jag skulle ha ett jättebra år, säger Sara.
Men efter att hon några veckor senare tagit silver JSM i viktkastning så skulle året som börjat så lovande förbytas till det jobbigaste hon upplevt i sin karriär. En karriär som så långt varit i det närmaste befriad från motgångar sprang nu rakt in i väggen när hon drabbades av körtelfeber.
– Det är ju allvarligt men det går ju över. Så jag blev ju frisk på två-tre veckor så då var jag kvitt sjukdomen. Men efter det så hade jag en tuff period för att komma tillbaka till träningen, säger Sara.
Den då 17-åriga släggtalangen fick av sin tränare beskedet att det för en elitidrottare på hennes nivå skulle ta ett år att komma tillbaka till samma nivå som innan hon drabbades av körtelfeber.
– Så det var bara att backa bandet till 2017 igen. Hela kroppen var ju ur balans och jag fick inte anstränga den för då kunde bland annat levern ta skada, säger Sara och blickar ut över friidrottsarenan där hennes träningskamrater börjat värma upp inför kvällens träning. Merparten av dem, precis som Sara, elitidrottare med siktet inställt mot nästa mästerskap.
Men under våren 2018 så var det ett helt annat mål som Sara fick rikta in sig mot. För henne handlade det bara om att komma tillbaka i träning. Och det fick hon inte göra så länge hon inte kunde jogga 200 meter utan att pulsen hoppade upp över 160.
Det skulle dröja nästan två månader innan hon klarade det.
– Jag var ju verkligen på topp innan och känslan var ju att det var nu utvecklingen skulle ta fart ordentligt. Och så kommer jag hit och kan knappt lufsa 200 meter. Vara här i hallen och se de andra kasta och slå pers var riktigt jobbigt under den där tiden, säger hon.
Ge upp funderade hon aldrig på. Inte ens när hon under sommaren var tillbaka och kunde konstatera att de konkurrenter hon tidigare besegrat i tävling efter tävling tidigare besegrat nu låg före hade hon några andra tankar än att hon skulle ta sig tillbaka.
– Från att jag blev sjuk så vet jag egentligen inte hur jag motiverade mig. Men jag tror att det har gått på rutin. Jag har ju alltid gjort det här och jag vet att man måste lägga ner jobbet. Men det var väldigt skönt att ha skolan under den här perioden för att få något annat att tänka på.
Även jobbiga år tar till slut och under våren 2019 var Sara tillbaka och på träningslägret i Spanien skickade hon iväg släggan över 54 meter. Men under sommaren började hon uppleva att kroppen inte svarade på träningen som hon förväntade sig.
Och en vecka innan JSM så insjuknade hon i hög feber och fick domningar i händerna.
Efter två sjukhusbesök och en mängd prover så fick hon svaret på varför hennes kropp inte fungerade som den skulle.
Hon hade fått diabetes.
Men det beskedet tog hon till en början ganska lätt på.
– Jag visste ju att farmor har diabetes och hon fixar det ju. Hon är en stark kvinna. Så jag tänkte att det är ju inte så farligt. Chocken kom ju sen när jag insåg att det inte var så enkelt som jag hade trott och att det skulle vara hela livet, säger hon och skrattar när hon tänker tillbaka på sin första reaktion på beskedet.
Men beskedet att hon fått diabetes har aldrig fått henne att fundera över sin framtid som släggkastare. Någon annan tanke än att fortsätta sin satsning menar hon aldrig har funnits.
– Jag tänkte som så att jag har ju ändå kämpat mig tillbaka efter körtelfebern och farmor klarar ju av att leva med det så då ska väl jag också göra det. Så jag tänkte aldrig att det är här karriären och livet tar slut, säger hon och spricker upp i ett leende innan hon fortsätter:
– Det är inte omöjligt att vara elitidrottare och ha diabetes och för mig var ju själva insjuknandet rätt smärtfritt. Nu behövde jag inte jobba mig tillbaka som efter körtelfebern. Nu behövde jag bara lära mig hur man lever med diabetes.
Att ställa till ett liv med diabetes innebar dock en rätt stor omställning även hon som elitidrottare redan hade bra koll på vad hon stoppade i sig. Men nu måste hon hålla koll på hur mycket insulin hon måste ta i förhållande till det hon äter för att hålla blodsockernivån i balans.
Men det hon menar är viktigast är att de i hennes omgivning också är medvetna om vad de skulle göra om hennes blodsockernivå skulle bli för låg.
– När man tränar så sjunker ju blodsockernivå och skulle den bli för låg så måste jag få i mig socker snabbt. Annars kan det gå jätteilla. Det gäller att både jag och de runt mig är beredda på det och vet vad de ska göra då. Skulle någon tro att det är insulin jag behöver om det skulle hända och ge mig det så skulle jag dö. Det är min största skräck att det ska hända, säger hon med en allvarsam blick.
Den förbytts dock till ett glatt leende när vi kommer in på åt vilket håll utvecklingen gått sedan det konstaterades att hon hade diabetes och kunde börja anpassa sig till det.
– Hösten och vintern gick ju väldigt bra. Nu fick ju musklerna det de ville så helt plötsligt gick jag jättemycket framåt. Så nu ska utesäsongen verkligen bli spännande. Det främsta målet är ju att slå syrrans (Linn Forssell) rekord med fyra-kilossläggan 59.77. Det andra målet är ju att nå över 60 meter, säger Sara.