– Fotbollen är ett jättestöd. Det är många som kommer och hälsar på, säger han inför sin tredje omgång med cellgifter.
Krister ”Bullen” Eklund är en av den lokala fotbollens stora profiler, en outtröttlig eldsjäl för sin klubb och genom idrotten sin bygd.
Redan som tioåring kom han med i gemenskapen tillsammans med pappa Lasse Eklund och övrig släkt och familj i Fågelsta AIF.
Efter det har ”Bullen” blivit kvar, med ett av de största hjärtan som finns för Faif.
Han har gjort allt för Faif, spelat i både pojklag, B-lag och A-lag, varit ungdomsledare och vaktmästare på Sundsparken, och tränat damlag och herrlag.
Nu är han ordförande för en klubb som 1 juli på Sundsparken och i centrala Motala firar 90 år.
Vad är det bästa med Faif?
– Glädjen. Jag tror inte att det är många föreningar som har sån gemenskap, säger han.
Vad hoppas Faif på i framtiden?
– Att bibehålla glädjen och gemenskapen. Det är alltid viktigast.
Krister Eklund hade själv tänkt träna A-laget i sexan i år. Med Mika Niemi som hjälptränare. Men det blev Niemi som fick axla hela ansvaret, sedan Eklund fått sitt tunga sjukdomsbesked i vintras.
– Jag hade gått med en förkylning länge och hade haft feber tre gånger på fem veckor. Det är för ofta för att vara mig. Så jag gick till vårdcentralen och första beskedet var att jag hade nåt virus. Samtidigt såg de att jag hade dålig syresättning och det gjordes då en lungröntgen. Det var då det upptäcktes.
Den 8 december fick Krister Eklund beskedet om obotlig lungcancer, trots att han aldrig rökt i hela sitt liv.
– Det är sällsynt att man får det när man inte röker, säger han.
Hur tänkte du när du fick beskedet?
– Allt rasade, hela min värld. Ett besked att jag skulle dö. Det tuffaste var att berätta för barnen. Jag hade inte klarat mig igenom första tiden utan vänner och familj. Det var jobbigt att berätta för laget också.
Två månader beskriver ”Bullen” som att han var i chock. Sedan började den första cellgiftsbehandlingen, vilken han inte mådde bra av, men som ändå tog ned tumören med hälften. Efter det kom ytterligare en period med bromsmediciner. Nu på måndag ska han börja sin tredje behandlingsperiod med en ny typ av cellgifter.
– Immunförsvaret rasar och man blir väldigt känslig för allting, säger han.
Det som hjälpt Krister är att träffa andra med samma sjukdom, möten i Linköping där någon berättat att han levt i 14 år med det, en annan i fem år.
– Jag vet ju att sjukdomen kommer att ta mig förr eller senare. Jag har accepterat det. Men den ska få jobba om den ska ta mig. Jag skulle gärna vilja uppleva barnbarn, säger han.
Planen nu är att göra en tredje omgång behandling med mediciner och hoppas att det biter. Sedan blir det ny skiktröntgen om två månader.
Mitt i allt det hänger Krister Eklund med i gemenskapen i Fågelsta AIF så mycket han kan och han vill uppleva 90-årsdagen fullt ut på lördag. Men han vet inte sin status från dag till dag.
– Jag är med så mycket jag orkar. Det är jobbigt att inte klara vardagliga saker som att handla, städa och tvätta. Jag är riktigt nere i källaren emellanåt, säger han.
Du sover mycket?
– Ja, på dagarna, men inte på nätterna. Man får sina mörka stunder när man tänker på familjen. Det är jobbigt för folk runt mig. Det är alla känslor omvartannat.
Hur har det påverkat dig, det här halvåret?
– Ja, man får ju en annan livssyn. Träffa folk betyder mycket, och fotbollen är en viktig del, säger ”Bullen”.