– Sitt inte hemma utan gå ut bland folk och prata med människor, säger han.
Garo Krikorian är en av de tio eldsjälar som vi på Sporten porträtterar inför manifestationen Idrottens dag i Stadsparken i Motala den 1 september.
Krikorian är basketdomare och gör ett hästjobb för Motala basket.
Men 39-åringen har inte alltid bott i Motala, fram till 2013 bodde han i Syrien som då drabbades av det inbördeskrig som fortfarande i dag inte är löst eller avslutat.
Krikorian hade sitt liv i den historiska staden Aleppo, som syrier med armeniskt ursprung.
I Aleppo hade han jobb som vevaxelreparatör och han var aktiv i samhället på många områden. Som scout, musiker, pingisspelare och fotbollsspelare, men framför allt som basketspelare.
– Jag sade det till min fru när vi gifte oss. Jag har min basket, den är viktig, men den är ingen konkurrent till dig, säger Garo och ler.
Garo Krikorian var en talang inom basketen och spelade i högsta ligan med Aleppolaget Homenetmen, även kallat Al yarmuk.
– Jag var kanske sjätte-sjunde spelare och vi var ett mittenlag i ligan. Det var ingen framträdande roll. Men det var ändå stort att vara med där, säger han.
2013 tvingades han fly med sin familj från kriget och att det blev Motala som första anhalt i Sverige berodde på att han hade bekanta på orten. I Motala blev han också kvar och har bott här i sex år nu.
– Jättejobbigt att lämna sitt hemland. Mitt hus står kvar där nere.
Du längtar inte tillbaka?
– Nej, allt är förstört. Mitt liv är här i Sverige nu och mina barn är svenska medborgare. Jag söker också svenskt medborgarskap. Det är klart att jag längtar efter gatorna där jag växte upp, men allt är förstört.
Garo Krikorian säger att han när han kom till Sverige 2013 sökte han på olika sätt på internet efter basket i Motala. Men han fick ingen träff.
– Det var senare jag upptäckte att klubben gick under namnet W72, säger han.
Genom att gå ut och vara aktiv i folkvimlet hittade Garo ändå sin sport. Det var när han gick och tittade på en fotbollsmatch på Norra IP med LSW som han på håll fick se några spela basket på Norra skolans skolgård där intill.
Han lämnade Norra IP mitt i matchen och gick upp till skolgården. Där var några ungdomar och ledaren Patrick Ocan.
– Jag fick direkt bollen, tog skott och satte den. Jag sade att det här kan jag, berättar Garo och skrattar.
På den vägen är det, Ocan visade vägen till Motalas basketförening och där har Garo blivit kvar. Dels som spelare när det fanns ett herrlag, men sedan som ledare och domare.
I september är han en av domarna på den egna turneringen Motala basket cup, han ska vara lagledare för P13-laget i vinter och han sitter i styrelsen.
– Basketen är värd en större plats i Motala, vi kan synas mer, det förtjänar vi. Integrationsmässigt har vi mycket att ge och våra 16-åringar är ju några av de bästa i Sverige, säger han.
Garo Krikorian blev när han kom till Sverige på ett halvår snabbt godkänd i SFI, svenska för invandrare. På åtta månader fullgjorde han sin utbildning till grävmaskinist. Han har i stort sett haft jobb hela tiden i Sverige, ett exempel på när integrationen fungerar.
– Det är tack vare basketen och mina arbetsplatser som jag kommit in i det så snabbt. Jag hade tid över när jag gått mina kurser, det var bara att ge sig ut och söka jobb. Jag har varit tvungen att prata svenska hela tiden och då har jag lärt mig. Man måste ut bland folk och möta människor, det kan vara svårt i början men man lär sig, säger han.
Krikorian hyllar det föreningsliv som han deltog i under sitt liv i Syrien och som han deltagit i när han landat i Motala.
– Om det så handlar om idrott, kultur, konst eller musik så är föreningsliv bra. Man får träffa folk.
Vad tycker du om Sverige, vad gillar du mest?
– Folket, systemet, välfärden. Alla är lika mycket värda här.
Garo Krikorian dömer division 2-basket, han är med i gemenskapen i Motalas armeniska förening, som för ett par år sedan provade lyckan i Boren futsal cup, och han kommer att finnas i vimlet på Idrottens dag.
Det går bra att prata med honom, på svenska, engelska, turkiska, armeniska eller arabiska.
Med språk och öppenhet är det lätt för människor att mötas.
Garo är inte helt bekväm med att säga att han kan turkiska, med tanke på armenierna och turkarnas historia med folkmordet som hände under första världskriget 1915, men säger det ändå.
– Ja, jag kan ju turkiska och språk är bra, säger basketdomaren som har drömt om om att bli internationell Fiba-domare, men säger att det kan vara för sent, att han är för gammal.
Vad finns annars på din bucket list?
– Jag vill åka till Grekland. Det har med historia att göra, säger Garo Krikorian.