Våren 2009 briljerar Armando Ibrakovic under försäsongen med IFK Norrköping. Han är i storform och de som följt honom sedan ungdomsåren i Sylvia är övertygade om att det bara är en tidsfråga innan han, precis som de alltid trott, ska bli utlandsproffs. Förbundskaptenen Håkan Ericson tar ut honom till vårens första U21-landskamper inför det stundande EM- slutspelet som ska spelas i Sverige samma sommar.
– Jag var där. Jag hade allt. Jag behöver bara hålla mig skadefri så kommer jag spela U21-EM. Jag var så säker på att jag skulle ta mig dit, berättar Armando Ibrakovic under den föreläsning i Hallen i Motala som han bjudits in till av SISU/ÖIF, FC Motala och Motala kommun.
Men det blev inte så. Bara ett drygt år senare döms Ibrakovic till tre år och åtta månaders fängelse. För de 100-talet åhörarna berättar han hur det kunde gå så fel.
En berättelse som är både gripande och tänkvärd. Hur han blev skadad bara två dagar efter landslagsuttagningen. Hur han började uppleva ett utanförskap i IFK:s omklädningsrum och började umgås med människor som precis som han själv hade mängder av ledig tid. Människor som var kriminella.
– Vi människor söker ju gemenskap. Det som hände här var att jag tappade det som varit min stora talang. Målmedvetenheten. Jag började skylla ifrån mig, det var inte mitt fel att jag inte fick spela. Det var tränarens. Istället för att kriga så tog jag ett steg tillbaka, säger Ibrakovic som så långt varken testat narkotika eller gjort något brottsligt.
Men efter att hans pappa friskförklarats från lungcancer bara för att några månader senare få beskedet att cancern spridit sig till hjärnan och att han bara hade månader kvar att leva så rasade den muren.
– Allt det jobbiga på fotbollsplanen och det här med pappa fick mig att sudda ut den där gränsen. För nu fyllde narkotikan en funktion, för nu var det jobbigt, säger Ibrakovic vars nedåtgående spiral slutade med att han greps efter att ha deltagit i ett villarån utanför Västervik.
Sex månader efter att han fått sin dom fick han åka och hälsa på sin far på dennes dödsbädd.
– Han sov. Men jag fick krama honom och be honom om ursäkt för det helvete jag ställt till med. Jag lovade honom att ta mig tillbaka, jag vet inte hur, men jag ska göra dig stolt sa jag till honom, säger Ibrakovic som några år efter att han kommit ut ur fängelset blev ombedd att hålla en föreläsning om sitt liv.
Där och då hittade han sättet att göra sin far stolt.
– Jag hade ingen aning. Jag ställde mig framför en klass och berättade. Känslan var magiskt. Då insåg jag att det är det här jag ska göra. Jag ska jobba med ungdomar och försöka hjälpa dem att få ett bättre liv. För är det något jag har lärt mig så är det att livet kan förändras så fort.