– Jag hade bestämt mig för att vara med under rättegången även om jag förstod att det skulle bli jobbigt. Jag ville inte höra via media utan själv vara på plats och höra allt. Det är jag glad över, även om det har varit fruktansvärt jobbigt, säger zoolärarens mamma.
LÄS MER: Mammans öppna brev till Kolmårdens ledning
För fyra och ett halvt år sedan. Den 17 juni 2012 hittades hennes dotter död i varghägnet i Kolmårdens djurpark. Dottern var zoolärare och hade en master i biologi med zoologisk inriktning. Hon hade läst 4,5 år på Linköpings universitet. Det var då hon fick kontakt med Kolmården och jobbade där i flera år. Enligt kollegor hade hon stor kompetens och en fantastisk kontakt med vargarna. Ändå hände olyckan.
Utredningen efter vargolyckan har dragit ut på tiden och först i oktober i år startade rättegången som varade i 18 dagar. Mamman satt med alla dagar utom två. Fler familjemedlemmar fanns på plats. De fick ta del av alla vittnesuppgifter och förhör men då rättegången flöt på blev det som en andra chock för familjen.
– Jag började att få en helt annan bild av arbetet på Kolmården. Deras arbetsmiljöarbete har varit väldigt nonchalant. Om de hade skött arbetsmiljöarbetet kring vargarna så hade min dotter levt idag. Det gör mig både arg och upprörd men självklart också ledsen, säger mamman.
Att mista ett barn är inget man kommer över utan något man måste lära sig leva med.
– För oss i familjen är det ett liv före och ett liv efter olyckan. Vi måste leva ett annorlunda liv där saknaden och sorgen finns med. Jag åker till graven varje vecka. Saknaden finns alltid hos oss.
Att komma tillbaka till ett liv efter olyckan har varit svårt. Någon krishantering från Kolmårdens sida erbjöds aldrig familjen utan de fick ordna allt själva.
– Under de här rättegångsdagarna har jag förstått att det är mycket som har brustit på arbetsplatsen. Det hade hänt många incidenter med vargarna, både med personalen och besökare. Trots det har inga säkerhetsrutiner tagits fram och arbetsplatsen har inte följt upp det som hänt, säger mamman.
En kollega vittnade om att hon råkat ut för en liknande attack ungefär ett år tidigare inne hos vargarna. Vid det tillfället kom en traktor utanför hägnet och avbröt vargarnas uppmärksamhet. "Traktorn räddade mig" konstaterade kollegan vid rättegången. Ändå fortsatte personalen att gå in ensamma i hägnet och utan kommunikationsradio eller annan säkerhetsutrustning.
Experter från andra djurparker, även utländska, vittnar om hur de arbetar med socialisering av vargar. Där går personalen aldrig in ensamma.
– Jag hade en stor tro på Kolmårdens kompetens och min dotter älskade sin arbetsplats. Men nu förstår jag att de inte skött arbetsmiljöarbetet på rätt sätt. Det verkar också ha varit lågt i tak och personalen har inte vågat säga vad de tycker. Det märktes vid rättegången då många inte kom ihåg saker, konstaterar mamman.
Att vargarna och projektet Närkontakt Varg inneburit en stor inkomstkälla för företaget är en aspekt som måste tas med anser mamman.
– Det finns så många ingredienser i detta. Jag frågar mig om Kolmården är ett företag som prioriterar människors säkerhet. Man vill skylla incidenter på personalen men det är arbetsgivaren som har miljöansvar och ska se till att rutiner finns och hålls. Det är inte arbetstagaren.
Att försvaret sa att det bara skett två dödsfall på 200 år vid Kolmårdens djurpark tycker mamman känns oerhört cyniskt. Ett dödsfall är ett för mycket konstaterar hon.
– För mig är företagets inställning motsägelsefull. De säger att med rätt kontakt med vargarna så är det inte farligt att gå in till dem. Men nu går de aldrig in till dem över huvud taget, inte ens om de är flera tillsammans. Man har slutat med Närkontakt varg. Jag får det inte att gå ihop. Om det inte är farligt skulle de väl fortsätta, säger mamman.