LÄS MER: Intervju: En ny bild tornar upp sig för mamman
2016-11-19
Tankar från en mamma
Det värsta som kan hända en förälder har hänt mig. Jag har förlorat ett barn.
Det var min älskade dotter som omkom i varghägnet i Kolmårdens djurpark.
Nu är rättegångsdagarna i Norrköping över där Kolmården och den förre zoologiske chefen stått anklagade för arbetsmiljöbrott då min dotter dödades i varghägnet. Fyra och ett halvt år har gått sedan denna tragiska händelse. Vår familj har under denna tid valt att inte uttala oss i media men nu vill jag delge mina tankar.
När olyckan skett trodde jag att det var en olyckshändelse som inte gick att förutse. Men under rättegången har jag fått insikt i hur Kolmården hanterat ”Närkontakt Varg” och förstår att min dotter hade varit i livet om Kolmården seriöst skött arbetsmiljöarbetet omkring varghanteringen.
Jag är chockad, ledsen och fruktansvärt arg när jag nu insett hur nonchalant och amatörmässigt Kolmården skött säkerhetsarbetet. Utredningen av olyckan visar att Kolmården brutit mot arbetsmiljölagen bland annat vad gäller ensamarbete och uppföljning av tillbud. Jag hade förväntat mig att Kolmården erkänt att de brustit i säkerhetsarbetet när en anställd på detta sätt dött på sin arbetsplats.
Tyvärr verkar Kolmården ha levt i en egen bubbla där man sett sig och fortfarande tycks se sig som ofelbar. Det visar företaget genom att det inte samarbetat med andra djurparker som haft socialiserade vargar utan istället avvisat deras hanteringsmetodik och säkerhetsarbete. Försvarsadvokaterna avfärdade till och med på ett hånfullt sätt sakkunniga från hela världen som förhörts under rättegången och som berättade om sitt gedigna säkerhetsarbete. Den viktigaste regeln för dem alla är att de alltid är minst två personal som går in i varghägnet. Aldrig ensamarbete så som Kolmården haft.
Kolmården har inte ens haft skriftliga riskbedömningar och säkerhetsföreskrifter gällande varghanteringen. Det är för mig helt ofattbart.
Jan Roy, f.d. koncernchef för Parks and Resorts, sa vid ett telefonsamtal efter olyckan till mig att han ansåg att Kolmården alltid underskattat riskerna med vargarna. Mats Höggren, zoologisk chef, uttalade sig i Östnytt att det alltid är en kalkylerad risk att gå in i varghägnet. Ändå fanns inga skriftliga säkerhetsföreskrifter.
Jag kan inte acceptera att man från Kolmårdens sida fortfarande anser att de inte brustit i säkerhetsarbetet och att denna olycka inte gick att förutse. Detta trots att sakkunniga och även personal från Kolmården i sina förhör uttryckt att olyckan med stor säkerhet inte skett om de alltid varit minst två som gått in i hägnet.
Kolmården menar att vargen är ett ofarligt djur att gå in till om man bara har en bra relation till den. Samtidigt har flera kollegor i förhör uttryckt att de inte kunde förstå att det var min dotter som dödades då hon hade mycket stor kompetens och fantastisk kontakt med vargarna. Det var så osannolikt att det var hon. Ändå är det hon som dödas. Låter som om de inte förstått att olyckan skett. Får mig att tänka på Tage Danielssons monolog ”Om sannolikhet” som handlar om kärnkraftsolyckan i Harrisburg.
Kolmården har sett vargguidningarna som en populär och inkomstbringande produkt där personalens säkerhet inte beaktats. Det visar alla tillbud och incidenter, flera krävde till och med sjukhusvård, som accelererade åren innan olyckan utan att ansvariga agerade. Istället har incidenterna lagts på den enskilda individen. Fruktansvärt respekt- och ansvarslöst från företaget och ansvarig zoologisk chef.
Jag har förstått att försvaret inte tycker att ett dödsfall är någonting om man ser till hur många år Kolmården haft socialiserade vargar. I slutpläderingen sa Thomas Olsson, försvarsadvokat för Kolmården, att det bara dödats två personer under 200 år. Vilken cynism och brist på empati!! Så talar försvaret för ett företag där pengar är viktigare än människoliv. Ett dödsfall är ett dödsfall för mycket.
Försvarsadvokat Johan Eriksson menade i sin slutplädering att min dotter visste vad hon gav sig in på. Jag förstår att det är svårt att vara försvarsadvokat i detta mål men att han skulle sänka sig så lågt trodde jag inte. Min dotter utförde ett arbete helt enligt Kolmårdens rutiner. Johan Eriksson om du inte förstått så är det arbetsgivaren som har arbetsmiljöansvaret, inte arbetstagaren.
Ett stort antal förhör har hållits med kollegor till min dotter. Jag känner stor sorg för min dotters skull och blev själv väldigt upprörd när det var arbetskamrater som slingrade sig i sina svar eller inte kunde svara på frågorna vid förhören. Att inte komma ihåg eller ha tänkt till efter olyckan uppfattar jag som att lojaliteten (rädslan?) mot arbetsgivaren är starkare än att få klarhet och undvika nya olyckor. Är det skuldkänslor dessa personer bär på så tror jag de skulle må bättre om de svarat rakt på frågorna. Försvarsadvokat Eriksson menade att det är svårt att komma ihåg då det gått så lång tid efter olyckan. Känns lite märkligt när de som jobbade med socialiserade vargar längre tillbaka i tiden kom ihåg tillbud och hanteringsmetodik väldigt väl.
Efter rättegången frågar jag mig om Kolmården är ett företag som prioriterar människors säkerhet och sätter upp den på sin dagordning. Eller ett företag där en bra produkt är viktigare än personalens säkerhet. Det visar sig väldigt tydligt då åtgärder inte vidtagits eller förhalats trots anmälningar till Arbetsmiljöverket.
Jag har fått uppfattningen att personal som tagit upp arbetsmiljöfrågor i den så kallade varggruppen inte tagits på allvar utan negligerats och problemet har lagts hos den enskilda individen. Som en vargguide uttryckte sig i förhöret: ”Man vill ju inte verka dålig.” Då blir man tyst i kollegiet. En otäck kultur i den psyko-sociala miljön.
Mats Höggren som ansvarig zoologisk chef hade här ett ansvar att ta de beslut som krävdes och åtgärda brister för att undvika tillbud och incidenter. Istället lämnade han över ansvaret till arbetstagarna som kollektiv vilket fick katastrofala följder.
För oss efterlevande är det ett liv före och ett liv efter olyckan där vi varit tvungna att lära oss leva med smärtan och sorgen. Vi får för alltid leva ett annorlunda liv i vilket saknaden av vår älskade, ödmjuka, empatiska, kloka, ambitiösa, generösa, roliga, begåvade familjemedlem alltid gör sig påmind inte minst vid våra familjeträffar då en plats vid bordet är tom.
Min kärleksfulla dotter som hade så många drömmar hon aldrig fick förverkliga.
Nu väntar vi på ett domslut. Enligt min mening måste det bli en fällande dom för både Kolmården och den f.d. zoologiske chefen. I annat fall kan Arbetsmiljöverket läggas ner för då är det bara för alla företag att göra som Kolmården. Strunta i att arbeta förebyggande med arbetsmiljöfrågor, inte följa upp tillbudsrapportering och åtgärda brister samt vara väldigt otydliga med vem som har delegerats ansvar för arbetarskyddsfrågor.