Hur vild måste man vara för att bli kallad politisk vilde? Egentligen krävs ingenting, förutom att man lämnar det parti som man blev invald för. Men vad händer om det är partiet som är vilt? Vem ska en förtroendevald i första hand vara lojal mot?
Till synes från ingenstans har det blossat upp interna strider inom Socialdemokraterna i Motala och det är inte vilken dussinpolitiker som helst som ligger bakom det. Det handlar om kommunfullmäktiges vice ordförande Sira Jokinen Lisse, som inför öppen ridå framför hård kritik mot sitt tidigare parti. Bara drygt ett halvår före valet väljer hon att gå sin egen väg.
Effekten av avhoppet från partiet är att Sira Jokinen Lisse nu räknas som en politisk vilde. Potentiellt skulle hon kunna bidra till att rubba den stundtals sköra majoritet som kan finnas i kommunfullmäktige om det hettar till. För bara några månader sedan, under rabaldret kring köpet av Piraternas byggnader, fick vi uppleva att ordförandens utslagsröst avgjorde i och med att Miljöpartiet valde att lägga ner sina röster.
Av det som framkommit är kritiken främst inriktad mot hur den interna och externa demokratin hanteras av kommunens största parti. Det är allvarliga anklagelser som inte ska tas lättvindigt.
”Det är ett fåtal som sitter på makten och de har blivit fartblinda” är riktigt tung kritik från en person som borde ha god insyn i hur det faktiskt fungerar. Man ska dock alltid ha en distans kring frågor som dessa, det skulle kunna röra sig om personkonflikter eller annat groll som har fått alldeles för stora proportioner. Det är lätt att bli bitter och låta frustrationen ta desperata uttryck.
Men när det samma dag som MVT berättar om avhoppet i tidningen även finns en S-märkt insändare med hård kritik rörande Socialdemokraterna ökar sannolikheten för att det faktiskt är ett verkligt problem vi ser effekterna av. Insändaren är dessutom undertecknad, vilket långt ifrån alltid är fallet när svidande kritik av det aktuella slaget framförs.
Hela situationen sätter också fingret på en lika klassisk som intressant fråga. Vem ska egentligen den förtroendevalda representera? Är det alla medborgare, är det de personer som har röstat på vederbörande eller är det partiet? Svaret är som så ofta komplext, eftersom alla tre är korrekta svar.
Knäckfrågan är snarare var tyngdpunkten ska ligga. Gruppledaren Ingvar Ståhl (S) meddelar att han kommer att försöka övertyga vilden om att lämna sitt uppdrag, vilket är fullt logiskt från hans perspektiv. Partiet först gäller för S, föga förvånande. ”Om man är trött på ett politiskt parti så är det ju bättre att man lämnar helt och hållet” säger Ståhl.
Huvudpersonen själv är uppenbarligen av en annan åsikt och tänker göra vad hon kan för att påverka saker i det hon anser är rätt riktning. Hon är trött på partiet, mycket riktigt, men inte på politiken. Tiden är förvisso knapp för att nå förändring eftersom det bara är några få sammanträden kvar under mandatperioden, men man vet aldrig vad som kan tänkas dyka upp på fullmäktiges bord.
En redan underhållande politisk verklighet i Motala blev nu ännu mer spännande – och då har valrörelsen inte ens börjat på allvar. Håll i hatten Motala, det kommer mer.