Att varje människa ska få älska vem de vill, oavsett kön, religion, etnicitet, hårfärg, musiksmak, eller skostorlek borde vara en självklarhet. Ändå utsätts de som avviker från standarden för hot och hat i liten och stor skala. Ska det verkligen vara så svårt att låta människor älska vem de vill?
Den här veckan pågår Prideveckan i Stockholm, med paraden som det största och mest uppmärksammade inslaget. Engagemanget som visas är en del av den globala kampen för mänskliga rättigheter och en positiv insats mot förtryck, hot, hat och våld som drabbar hbtq-personer runt om i världen.
I allt från fjärran och obegripliga terroriststyrda områden till hemmets vrå i lilla Motala förekommer förtrycket, det tar sig bara olika uttryck. I stället för att avrättas, torteras eller fängslas drabbas individer här hemma av gliringar, glåpord, utfrysning, diskriminering och till och med våld. Ingen ska tro att problematiken inte existerar här, för det gör den.
Nästa lördag, den 12 augusti, är det dags för Motala att stolt visa upp sin tolerans och sin kärlek. Då inträffar Motala Pride, ett fantastiskt evenemang, som blev till av mer eller mindre en slump och nu har växt till något fantastiskt. De unga individer som startade Motala Pride kommer för evigt att finnas inskrivna i historieböckerna som en positiv kraft, som förebilder, som föregångare.
När MVT i måndags skrev om Motala Pride och gjorde ett inlägg på sin Facebooksida dök hatet snabbt upp och visade sitt fula tryne, även utanför de vanligtvis mer dolda rummen. Intoleransen och fördomarna tog sig tydliga uttryck genom snedvridna föreställningar om perversiteter och sexuella aktiviteter som BARNEN (ja, ofta uttrycks ordet med versaler) ska behöva bevittna.
Vad förväntas då barnen och alla andra åskådare få se? Jo, människor av olika kön som älskar varandra. Människor av samma kön som älskar varandra. Människor som älskar, helt enkelt. Att låta barnen se glädjen och stoltheten hos de personer som under många år gömt sitt sanna jag, inte vågat stå för vem de älskar eller till och med flytt sitt tidigare land för sin kärleks skull – det är tvärtom vackert och någonting att lära ut till alla. Det är livet.
De värsta inslagen bland kommentarerna på nätet har raderats, men kvar finns ändå bevis på de många andra människor som protesterar mot intolerans, hot och hat. Det är också vackert. Det är också en del av kampen för mänskliga rättigheter. Varje liten protest, varje litet enkelt hjärta i ett kommentarsfält, varje litet ord kan betyda så oerhört mycket i slutändan. Fortsätt, kära läsare med hjärtat på rätta stället. Tålamod och kärlek är det enda receptet för framgång.
Detta är en härlig ledare att få skriva utifrån allt det positiva som görs. Samtidigt är det deprimerande att den ska behövas. Att få älska en annan människa och öppet få visa sin kärlek utan att behöva vara rädd, ska det verkligen vara så svårt?