Vad ska vi egentligen ha rankningar till?
Det florerar i dag många olika rankningar kring både det ena och det andra. Generellt tillmäts de alldeles för stor betydelse och de får oproportionerligt stor uppmärksamhet både i media och bland politiker. De sistnämnda använder flitigt rankningar som underlag för att bedöma om de lyckas med sina uppsatta kommunmål eller inte, men det är ett bedrägligt agerande.
För det första är relativa målsättningar problematiska i sig. En vanlig ambitionsnivå inom ett politikområde kan vara att utifrån en lägre position nå de 25 procent bäst presterande kommunerna i landet. Kruxet är bara att det kan uppnås på flera olika sätt, där alla inte är önskvärda.
Det sätt som är att föredra innebär att verksamheten har förbättrats i absoluta värden. Målet kan dock också uppnås genom att tillräckligt många andra är sämre än en själv. Ett relativt mål innebär alltså att man kan uppnå målet genom att prestera uselt, så länge tillräckligt många andra presterar ännu mer uselt. Det är alltså ingen bra måttstock över huvud taget. Kommunerna själva borde vara betydligt mer intresserade av direktkontakter med personal, vårdnadshavare och elever.
När det gäller Lärarförbundets rankning ”Bästa skolkommun” där Vadstena finns med på en till synes imponerande tredjeplats ligger även Ödeshög bra till. De är små kommuner med små enheter och hög lärartäthet i en relativt välmående del av Sverige. Speglar undersökningen verkligen vilken kommun som är ”bäst” på att driva skolor? En annan aspekt är att Lärarförbundets granskning, förvisso av naturliga skäl, endast omfattar deras egna medlemmar. Är det verkligen representativt?
Motala ligger bedrövligt till i rankningen, men vidgar man vyerna och tittar på olika typer av undersökningar och statistik finns det även annat att ta del av. Lärarnas Riksförbund, som alltså inte är samma sak som Lärarförbundet, har i sin genomgång av löneutvecklingen i landets kommuner konstaterat att just Motala är den kommun som procentuellt sätt har ökat lärarnas löner allra mest. Vad är det värt i sammanhanget?
Den viktigaste frågan att ställa sig måste vara vad det är som karaktäriserar en framgångsrik skola. Hur mäts det? Handlar det om betyg, om elevernas trivsel, om vårdnadshavarnas syn eller om att ha en ekonomi som visar plus på sista raden? Eller en kombination?
En förhållandevis bra indikator på hur pass lyckosam en skola är hittas i begreppet progression. Ordet har synonymer som framåtskridande och tillväxt. Det innebär att en skola som lyckas med elevernas progression får dem att växa, att utvecklas, att förbättra sina kunskapsnivåer och resultat.
Det innebär i korthet att de bästa skolorna är de som lyckas få elever med låga ingångsvärden att växa till höga utgångsvärden. De skolor som redan från början får in högpresterande elever har inte alls samma utmaning för att nå motsvarande utgångsvärden och är utifrån kriteriet progression alltså inte lika framgångsrika.
Begreppet finns redan etablerat inom utbildningssektorn. Inom vuxenutbildningen kan studenter exempelvis få fortsätta väldigt länge på en viss kurs, så länge det pågår en progression. Därför vore det rimligt att tillämpa det som ett centralt mått även på skolors och skolkommuners framgång, i stället för att använda andra betydligt mer godtyckliga mått och urval.