Varken Mark Henriksson (M) eller Elias Georges (S) har något emot syftet, men ändå röstade de på olika sätt under kommunstyrelsens sammanträde.
Det finns många saker som det går att hetsa upp sig för inom politiken. I Motala har det nyligen blossat upp en konflikt av ett slag som vid en snabb anblick verkar ganska underlig, men vid närmare eftertanke har stor påverkan på kommunen och dess invånare.
Det handlar om något så torrt och tråkigt som hur kommunen strukturerar sina förvaltningar. Strukturen påverkar i nästa steg förvaltningarnas möjligheter att se till att verksamheten sköts som den ska och i slutändan att kunna nå de mål som politikerna sätter upp.
Mer konkret handlar det nu om hur saker som måltider, drift och underhåll av byggnader, vatten, avlopp, avfallshantering och projektledning vid byggnationer ska organiseras.
För att travestera Farbror Barbro från NileCity 105,6 är det bara att konstatera att det inte finns några genvägar till den perfekta organisationen. Det finns 290 olika kommuner Sverige och det finns nästan ännu fler sätt att organisera sig på. Varje kommun har sina egna unika förutsättningar och måste försöka navigera i förvaltningslandskapet utifrån just dessa.
Konkret handlar konflikten i Motala kommun om förslaget att slå samman samhällsbyggnadsförvaltningen och tekniska serviceförvaltningen till en förvaltning. Kommunalrådet Mark Henriksson (M) motiverar det med att kunna ge en ännu bättre service till medborgarna, bland annat utifrån medborgarundersökningens låga betyg.
Varken Elias Georges (S) eller Lena Westerlund (S) säger emot dessa argument, men S och även MP valde trots det att på kommunstyrelsens sammanträde i juni reservera sig mot beslutet att slå samman förvaltningarna. Orsaken var att de ansåg att beslutsunderlaget var bristfälligt, vilket ska respekteras. Det borde dock kunna ha framkommit tidigare i processen, men i sak är det en viktig aspekt.
Att slå samman ”samhällsplanering, underhållsplanering, drift av lokaler, mark och infrastruktur” till en förvaltning kan låta lockande, utifrån att det bör finnas samordningsvinster. Samhällsbyggnadsförvaltningen anses dessutom vara för liten i sin nuvarande form, vilket ytterligare talar för en sammanslagning.
Samtidigt har den nuvarande organisationen bara funnits i fem år och ibland blir känslan att omstruktureringar nästan görs ”bara för att”. Att skapa en större förvaltning kan vara bra för minskad sårbarhet, men samtidigt kan den – om den inte fungerar som den ska – medföra längre avstånd till medborgarna och därmed sämre service.
Förvaltningen med 500-600 anställda skulle bli hanterbar, men ändå potentiellt svårstyrd. Att den behöver rapportera verksamheten till tre olika nämnder är ingen optimal situation, varken för politiker eller tjänstepersoner.
Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det finns inga genvägar till den perfekta organisationen.