Hur möter utbildningsväsendet på bästa sätt de elever som av olika anledningar har speciella behov och därför behöver särskilt anpassat stöd för att klara av skolan?
Det är många som har åsikter i frågan, utifrån olika vinklar. Vissa är starka förespråkare av centralisering och samling av eleverna, medan andra är starka förespråkare för att hålla eleverna i den ”vanliga” skolan. Bevisligen har den styrande majoriteten i Solidariskt Motala valt den senare linjen att låta de berörda eleverna finnas nära den ordinarie skolverksamheten.
Det finns argument som talar både för och emot detta angreppssätt. De barn som berörs är ofta extra känsliga för just förändring och behöver en trygghet i vardagen. Därför behövs en varsamhet, en långsiktighet och en välgrundad strategi. En relevant fråga att ställa sig är vilka erfarenheter som tidigare har kunnat göras utifrån olika sätt att organisera verksamheten kring denna grupp av elever.
Fullt förståeligt svallar känslorna i förändringens tidevarv, men det som uppenbart saknas i den nuvarande debatten är vad forskning och utvärdering säger i frågan. Vad majoriteten stöder sig på i besluten är till stora delar just detta och måhända är det kanske ur någon mening rätt val om man hade byggt om en verksamhet från grunden.
Risken är dock uppenbar att den kompetens som nu har byggts upp i dagens centraliserade verksamheter kommer att försvinna från kommunen, vilket är ett mycket stort problem. Pedagoger av olika slag är generellt svåra att rekrytera och ännu svårare är det att få tag på personer inom den aktuella, specialiserade yrkeskategorin. Här finns en naivitet i kommunens tro att kunna lösa personalfrågan, bland annat hoppas man få in fler rektorer med specialpedagogisk kompetens. Lycka till. Det kommer inte att bli lätt.
När verksamheten i Villa Ekenäs lades ner stormade det rejält och protesterna var starka från både föräldrar, personal och opposition. Solidariskt Motala med bildningsnämndens ordförande Nicklas Rudberg (S) som förgrundsfigur valde ändå att genomföra nedläggningen, vilket om man vill vara generös kan sägas vara principfast. Den nu planerade förändringen i verksamheterna är också i linje med det tidigare beslutet, vilket får sägas visa på en långsiktighet i arbetet som påbörjades för flera år sedan.
Den som inte tycker om de planerade förändringarna har i demokratins värld inte mycket att säga till om i detta läge. Givetvis är debattartiklar, insändare, protestbrev och andra opinionsskapande inslag verktyg som kan användas, men det finns egentligen bara ett starkt sätt att påverka i en viss riktning. Det handlar om att i valet 2018 rösta på ett parti som vill agera för centralisering av kompetensen, om det är det man vill se.
Samtidigt är hattandet fram och tillbaka mellan olika lösningar det absolut sämsta för barnen, som då aldrig får den lugn och ro som krävs för framgång. Att bygga upp en samlad kompetens på nytt kommer också att vara mycket svårt. Det bästa vore om det fanns en stor politisk enighet ur ett större perspektiv, men positionerna är låsta i frågan och det är tyvärr för mycket att hoppas på.