Vi lever i en tid där det är önskvärt att skapa en situation där samhällets många olika individers egenskaper återspeglar sig i de folkvalda församlingar som styr. I en representativ demokrati kommer inte alla grupper eller karaktärer av människor att kunna representeras. Det är en begränsning som måste accepteras, men det betyder inte att vi ska undvika att sträva efter en rimlig fördelning av egenskaper hos folkets företrädare.
Det som i närtid har fått mest uppmärksamhet är den snedfördelning som numera finns i riksdagen och regeringen avseende ålder. Den allt större andelen invånare som är 65 år eller äldre har fått en allt sämre representation, vilket är ett problem ur flera aspekter. Dels för att denna grupp riskerar att få en oproportionerligt svag röst i församlingarna, dels för att denna grupp av individer generellt sett har väldigt mycket kunskap och livserfarenhet som är värdefull.
Även åt andra hållet har kritik framförts när det gäller regeringen, där de yngsta statsråden är 38 år. Det är förvisso en svaghet, men samtidigt mer förståeligt än bristen på årsrika statsråd. Denna roll kräver nämligen en hel del kunskap och erfarenheter inom olika områden. Det är svårt att vara under 30 och ha hunnit skaffa sig detta, vilket gör att kritikens relevans blir svagare.
En annan egenskap hos folkets valda företrädare är kön. Det är så vitt undertecknad känner till ännu ingen person vars pronomen är hen som har tagit plats i en folkvald församling, men det lär i så fall bara vara en tidsfråga. I dagsläget är det därför den klassiska fördelningen mellan kvinnor och män som får utrymmet.
Tidigare har Motala varit en kommun som har haft en tydlig övervikt av kvinnor i ledande positioner och därmed gått emot den generella situationen med övervikt för manliga representanter. Efter Alliansens övertagande av makten är den situationen som bortblåst, även om tidigare frontfiguren Caroline Unéus (M) fortfarande finns som en aktiv spelare.
En titt i kommunstyrelsen visar ett utifrån en jämställdhetsaspekt bedrövligt resultat. Av tio ledamöter är en enda av dem kvinna. Samtliga tre ordförande- och vice ordförandeposter innehas av män, vilket även gäller för kommunfullmäktiges presidium. Totalt i fullmäktige finns dubbelt så många män som kvinnor.
Det är ett stort underbetyg för flera av partiernas rekrytering, oavsett om de har arbetat med frågan eller inte. Det ska samtidigt påpekas att flera partier har en balanserad könsfördelning i fullmäktige, problemet är inte generellt.
Hos grannen Vadstena är situationen inte fullt så sned, men även här är det männen som dominerar kraftigt. I fullmäktige består hela presidiet av män, som också är dubbelt så många sett till antal ledamöter. Även i kommunstyrelsen är förhållandet detsamma, med den marginella justeringen för maktpositionerna att andre vice ordförande är en kvinna.
Som liberal ska man i första hand se till individens kompetens, men samtidigt måste problematiska mönster i de övergripande strukturerna lyftas. Den återvändande kraftigt manliga dominansen i de folkvalda församlingarna är just ett sådant område som måste tas på allvar inför framtiden.