I en värld där konkurrensen mellan arbetsgivare i form av kommuner och privata företag hårdnar allt mer inom flera yrkeskategorier är det av stor vikt att ta hand om sina anställda. Ett sätt att göra det på är att använda ett friskvårdsbidrag, men det gäller också att göra det på rätt sätt. Motala och Vadstena har valt olika vägar som båda har sina för- och nackdelar.
Den gällande versionen av Vadstena kommuns regelverk för friskvårdsbidrag klubbades i slutet av 2013. Det innebär i korthet att kommunen ersätter hälften av de anställdas utgifter för friskvård med ett tak på 1 000 kr per år, alternativt erbjuds ett årskort för Vadstenas simhall. Reglerna är tydliga och de aktiviteter som omfattas baseras på Skatteverkets regler och exemplifieras med träning på gym, racketsporter, lagsporter, dans, stresshantering och massage.
I slutet av 2016 ändrade Motala sitt regelverk för friskvårdsbidraget till att omfatta 1 500 kr per år och anställd, plus en del andra förmåner som exempelvis gratis motionssim i simhallen. Friskvårdsbidragets användning är begränsat till aktiviteter som finns registrerade på en specifik friskvårdsportal. Portalens utbud baseras på det som beskrivs som ”godkända aktiviteter”.
Vadstenas modell baseras på att den anställde själv betalar friskvården och lägger ut de pengar som krävs. En medfinansiering på minst hälften krävs också. Dessa två egenskaper kan potentiellt innebära att anställda med svag ekonomi inte utnyttjar friskvårdsbidraget, vilket är problematiskt. En fördel är å andra sidan att reglerna är enkla och ger en stor frihet inom de ramar som ges, bidraget kan användas till utgifter hos i princip vilken aktör som helst.
Den lösning som Motala har valt lider inte av den ekonomiska aspekten som Vadstenas dito gör, i och med att de anställda själva inte behöver lägga ut pengar för att ta del av friskvården. Därtill är systemet enkelt i avseende att pappersarbetet med kvitton och redovisning minimeras både för de anställda och för kommunens administrativa personal. Friskvårdsbidragets storlek och de övriga förmånerna är också ett starkt plus i jämförelsen.
Det finns även nackdelar med Motalas lösning. Det mest uppenbara är att det gynnar en enskild aktör i form av företaget bakom friskvårdsportalen. Villkoren gentemot de deltagande friskvårdsaktörerna innebär en intäkt hos mellanhanden. Den procentuella andel som friskvårdsportalen tar ut för sitt arbete kan mycket väl vara motiverad, men kan begränsa utbudet och mer eller mindre eliminerar möjligheten att använda friskvårdsbidraget hos ideella föreningar.
Slutsatsen är att båda kommunerna har en god ansats i frågan om friskvårdsbidrag, med Motala som vinnare i kampen om att ta bäst hand om sina anställda. Samtidigt kan det ifrågasättas om exempelvis fiskpedikyr och minigolf på allvar kan kallas för friskvård, när de betydligt mer mångsidiga aktiviteterna golf och ridning fortfarande är uteslutna från finrummet. Det är en svårbegriplig gåta i sammanhanget.