Häromdagen klargjorde socialnämndens socialdemokratiska ordförande Anne-Lie Liljedahl att situationen kring äldreboenden i Motala kommun inte är tillfredsställande. På den östgötska västfronten intet nytt alltså, men varför har det inte blivit mer verkstad?
Vargen kommer. Vargen kommer om ett litet tag. Vargen kommer ganska snart nu. Hörru, vargen kommer faktiskt när som helst. Hallå? Är det någon där? Vargen står och knackar på dörren. Bankar. Dörren går sönder nu. Vad ska vi göra? Hjälp!?
Ungefär så känns situationen kring det ökande behovet av äldreomsorg i Motala. Det kan inte vara en överraskning för den som åtminstone har ett måttligt intresse av frågorna att antalet årsrika skulle komma att öka och att behovet av antalet platser inom äldreomsorgen skulle göra detsamma. Ändå ”balanserar” kommunen hela tiden på kanten till att inte kunna hantera situationen.
Majoriteten har enligt politikerna gjort ”allt vad man har kunnat”. Inte ens med en extra portion god vilja kan det påståendet godtas, med tanke på hur lite som har hänt och hur situationen ser ut i dag. När vi snart blickar tillbaka på två mandatperioder av ett rödgrönt styre i Motala är det inte en utbyggnad av äldreomsorgen som glatt tittar tillbaka på oss. Snarare tvärtom.
De tveksamma uttalandena från nämndens ordförande radar upp sig. Att de politiska diskussionerna kring byggande- och driftsformer inte skulle ha försenat byggnation av fler vårdplatser är inte trovärdigt. Vänsterpartiets hårdnackade motstånd mot alternativa lösningar för att skapa fler platser har varit en bromskloss på färden.
Hade det funnits en enighet, en tydlig vilja och en planering värd namnet hade kommunen inte suttit i den sits den gör i dag. Här finns ansvar att utkräva hos samtliga inblandade, både nu styrande partier och tidigare diton. Tyvärr har politiskt rävspel och konflikter tagit överhanden och satt käppar i byggnationshjulet.
Det finns många fantastiska insatser som utförs av personal och anhöriga i och omkring Motala kommuns äldreomsorg. Det beklagliga i sammanhanget är att de inte har de förutsättningar som de förtjänar. Frågan är hur situationen kan förändras till det bättre.
Till att börja med krävs en prestigelöshet från samtliga inblandade och en vilja att faktiskt komma till samförstånd över blockgränserna för att nå en långsiktig färdplan som ska fungera. Om det får konsekvensen att vissa partier måste lämnas kvar på perrongen är det så det måste bli – men i Godegård kan de tyvärr inte lämnas. Där finns ingen perrong.
På regeringsnivå har de rödgrönas förslag om begränsningar av vinster i välfärden i dagarna fått skarp kritik från lagrådet. Förslaget är enligt kritiken dåligt förberett, det uppnår inte det tänkta syftet och kan därtill vara oförenligt med svensk grundlag. Detta är häpnadsväckande kritik som borde få regeringen att dra öronen åt sig och dra tillbaka förslaget.
Tyvärr lär politiskt strategiska motiv ändå leda till att förslaget läggs fram i riksdagen, trots dess uselhet. På motsvarande sätt är det en skadlig principfasthet hos de styrande som lär fortsätta att bromsa Motalas utveckling, mot bättre vetande.