Endast fem dagar återstår till valdagen den 9 september. Många har redan avgett sina röster via förtidsröstning, men ännu återstår många själars röster att kämpa om för de många olika partierna på de olika nivåerna. Det märks.
Det politiska kampanjandet pågår som aldrig förr i den digitala världen. De sociala medierna och olika mer eller mindre välbesökta hemsidor är nedlusade med politiska budskap från alla tänkbara och otänkbara partier och aktörer. Aldrig förr har nätets värde i att nå människor varit större, varken för legitima politiska krafter eller från de diton som vill sabotera för demokratin.
Nätet är svårt att kontrollera. Saker och ting går oerhört snabbt att producera och sprida, bara man har de rätta förutsättningarna. Därför är det en populär plattform att försöka nå ut som politiskt parti, men samtidigt är bruset och fallgroparna många. Det handlar om att lyckas identifiera målgrupper, lyfta fram exakt rätt budskap på rätt sätt och att få människor att aktivt vilja ta del av innehållet.
Om resonemanget kring att försöka synas förflyttas till den fysiska verkligheten, närmare bestämt till Motalas och Vadstenas gator och torg, är situationen till vissa delar snarlik. Den är det i innebörden att det är många partier och politiker som på olika sätt försöker få din uppmärksamhet med flygblad, kokt korv, godis och inte minst med affischer. I spännande små kluster hopar de sig, de färggranna och budskapsskrikande skyltarna av varierande färg, form, storlek och kvalitet.
För att få sätta upp affischer krävs polistillstånd. I Motala och Vadstena har partierna generellt varit ordningssamma med att söka sådant, men enligt kommunerna själva har varken Miljöpartiet i Motala eller Vänsterpartiet i Vadstena något polistillstånd. Åtminstone inte vid skrivandet av denna ledare. Det är rent ut sagt märkligt.
Hur partierna använder den värdefulla möjligheten att affischera varierar, minst sagt. Den som har färdats runt om i våra kommuner har säkerligen stött på många olika varianter av affischer, som också har skapat olika typer av känslor. Några lyckas bättre än andra, kan det lugnt konstateras.
Kunskap i grafisk formgivning är makalöst nog en brist i många politiska läger, trots alla valrörelser och alla PR-byråer som involverats. Ett av de minst lyckade exemplen är antagligen nykomlingen Trygghetspartiet, vars affischer är fullständigt nerlusade med alldeles för liten text. Därtill är deras affischer väldigt många, men likafullt oläsbara.
Andra partier är mer konkreta och tydliga i sina budskap, men gör andra typer av underliga val. Socialdemokraterna (med flera) använder ENDAST VERSALER i sina budskap vilket innebär att skrika. Det fungerar för korta formuleringar, men mer text blir bara svårläst. Liberalerna har å sin sida tydliga och ofta lokala budskap. Det är bra, men budskapen blir ibland för snäva och kräver att mottagaren är insatt i specifika frågor.
Slutsatsen är att det finns väldigt mycket mer att önska av partierna när det gäller utformningar av fysiska affischer. Om det nu ska läggas så pass mycket tid, kraft och pengar på att sätta upp dem som det faktiskt görs borde förarbetet i många fall ha varit betydligt bättre än vad verkligheten visar upp. Om det är symptomatiskt även för de lokala partiernas politik är en öppen fråga.