Svar på "Pressfriheten under hot", Gunnar Olofsson, 25/8.
Vi är ense om det palestinska folkets rättighet att undslippa en förödande ockupation men djupt oense om metoderna. Jag hävdar på största allvar att i ett områdes status är alternativen mycket begränsade. Ett område kan vara en suverän stat eller del av en suverän stat. I annat fall står området under annan stats överhöghet. Om denna överhöghet är ett resultat av en väpnad konflikt som inte bilagts genom fredsförhandlings resultat är området ockuperat. Denna ockupation kan vara laglig eller olaglig. I vilket fall som helst gäller Fjärde Genèvekonventionen.
Konventionens ändamål är att ett område alltid måste stå under ansvarig makthavare med makt och myndighet att garantera civilbefolkningens basala rättigheter. I ett område under ockupation tillkommer denna skyldighet ockupanten – ingen annan.
Det är fullt möjligt för omvärldens stater att erkänna existensen av ett land under ockupation. Vad man gör är att erkänna att det finns ett område som heter Palestina som olyckligtvis befinner sig under ockupation. Enligt FN-stadgan och konventionen mot kolonialism har varje människa rätten till en nationalitet. Folket har rätten och skyldigheten att sig självt befria och Världssamfundet är förpliktigat att stödja dem i denna strävan.
Folket under ockupation äger rätten att välja sina representanter. Märk väl! De som valts har ingen myndighet och inget ansvar. De är den ockuperade befolkningens representanter. Om ockupanten bemyndigar dessa representanter att sköta viss administration på det ockuperade området sker detta fortfarande under ockupationsmaktens ansvar. Fjärde Genèvekonventionen medger inget delat ansvar. Den halvmesyr som påtvingats palestinierna genom det så kallade Osloavtalet är varken lagligt eller i kraft på grund av ena partens uppenbara och upprepade avtalsbrott.
Om inte det palestinska folkets representanter kastar bort de lånade fjädrar ockupanten bestått dem med kommer de inför historien att betraktas som sitt folks dödgrävare!