Attila, guds gissel hemsökte östra Europa åren 434–453 innan han och hans trupper fördrevs och hunnerriket miste sin betydelse. Men som Karl Gerhard sjöng i sin visa om den trojanska hästen, ”Allting går igen ur tidens grums och mögel”.
Den store kuplettmakaren hade en annan av Attilas arvtagare framför ögonen när han gjorde sin kuplett. Dock var arvegodset detsamma. Det sades att där Attila gått fram låg ej sten på sten och intet grönt grässtrå syntes.
Arvet efter Attila dyker upp i världen. Det dog inte med sitt ursprung. I stort och smått svävar hans hånskrattande ande över mänsklig förstörelselusta. Somliga platser tycks vara mera mottagliga än andra och influera de makthavandes sinnen långt förbi deras kännedom om förstörelselustans ursprung.
Motala råkar vara en av denna hemsökelses plats där ovanligt långlivad förstörelselusta bitit sig fast. Inte för att den härskande klassen i Motala äger särskilt stor historisk kunskap. Om man skulle fråga dem varifrån deras vilja att riva ner och förstöra kom ifrån skulle ytterligt få av dem namnge sin arvfader.
Gamla Stan i Motala tycks vara en särskilt hemsökt lokal. När andra städer, förskonade från arvet efter Attila, pietetsfullt restaurerade sina stadskärnor dök den gamle hunnerhövdingens ande upp i de styrandes huvud och släppte lös grävskoporna mot såväl skyddsvärd kultur som rena rötebon.
Inte ens i dessa yttersta tider har den elaka anden övergett sin favoritplats. Utanför vårt fönster rivs allt från konstfull trivselarkitektur till skuggande livgivande träd. Det skall byggas nytt och intet gammalt och trivselskapande överlever grävskopornas framfart.
Tänk att jag slutade mitt skrivande vid midnatt och såg ut över förödelsen. Var jag trött eller spelade mitt huvud mig ett spratt, men jag tyckte mig tydligt se en ålderdomlig gestalt stå med armen utsträckt över öknen. Han log.