Arvid hade köpt båten i Köpenhamn, lyckats skaffa sig den första lasten, 1508 säckar cement från Limhamn som skulle till Gävle. Han ville passa på att visa Gerda det fina fartyg som skulle bli deras gemensamma lycka.
Det var det sista Gerda såg av sin man. Bara nån vecka senare, den 14 oktober 1913 förliste Marie i hårt väder utanför Åland. Öborna förstod att något dramatiskt hade hänt när fartygets namnskylt flöt i land. Och strax efteråt flöt också Arvid i land. Han och de tre besättningsmännen drunknade där ute på havet. Arvid blev 28 år.
Gerda blev änka 24 år gammal. Ett tufft liv väntade henne. Hon fick söka plats som piga hos en inte så snäll bonde på Vikbolandet. Han blev snart hennes nya man och hon fick ytterligare tre barn. Hon träffade en ny man sent i livet och fick en fin ålderdom i Vrena utanför Nyköping, där hon ligger begravd.
Kompositören Bosse Wastesson från Lagnö har fascinerats av Gerdas och Arvids öde och tillsammans med Gudrid Hansen från Horn skrev han Sångsagan ”Gerda” för snart 20 år sedan. Den 21 juli kommer den att uppföras än en gång, den här gången i Båtsholm under Sankta Anna-dagen, mitt i den del av Östergötland där Gerda och Arvid levde de korta år de fick tillsammans efter giftermålet 1911. Huvudrollerna spelas av Motala-ungdomarna Hanna Ulvan och David Alvefjord.
Bosse och jag träffas en av alla dessa vackra julidagar vid Edgars hus för att göra en kort resa i Gerdas och Arvids fotspår. Vi besöker deras första hem som nygifta i Mon, sen Uvmarö där de fick hyra övervåningen på ett hus och sist hamnen i Uvmarön. Mer hann de ju inte med innan Arvid dog. Genom ett gediget efterforskningsarbete har Bosse kunnat lägga pussel om deras liv.
– Jag jobbade många år på Studiefrämjandet med att sätta upp musikaler tillsammans med studiecirkeldeltagarna och olika dramatiker som skrev ihop intrigen. Vi fick alltid många julkort dit och ett år kom ett från Gudrid som jag då inte kände. Hon skickade en trevlig almanacka och varje månad hade sin egen dikt, som hon skrivit. Jag blev fascinerad av dem och tonsatte en av dikterna. Jag fick grannen Matilda Hansson att sjunga in den och vi skickade sången till Gudrid som gick i taket av lycka. Hon ville skriva mer till min musik så vi började spåna, säger Bosse och fortsätter:
– Den här gången ville jag inte skriva en musikal, utan mer något som kan liknas vid ett gammalt skillingtryck med smärta och kärlek och sorg i lagom proportioner. Jag har alltid varit historiskt intresserad, men jag hade dittills aldrig skrivit något om det som är min egen hembygd här ute i skärgården. Så jag började leta efter tragiska öden. Visst hittade jag många som dött men inget som grep tag i mig, inte förrän jag fick kontakt med en man som sa att hans farfar skrivit ner sina minnen och då berättat om en man med ett efternamn som började på V och som dött under sin allra första seglats med det egna fartyget. Han skulle ha dött 1915.
Bosse insåg att han hittat det som kunde bli något och började forska i mannens öde genom att kontakta pastorsexpeditionen i Mogata, där dödsböckerna fanns. Tyvärr nådde man vägs ände och först senare fick Bosse klart för sig att datumet var fel. Mannen på V dog redan 1913. Efter det fick han hjälp av Hembygdsföreningen i Sankta Anna. Bilden började klarna. Mannen hette Fritz Arvid Leonard Widgar och lämnade änka och två (snart tre) barn efter sig. Bosse fick något konkret att leta efter. Bland annat hittade han papper och artiklar om förlisningen genom sitt detektivarbete med hjälp av Riksarkviet i Stockholm. Han gjorde besök på Åland och fick fram mer och mer material.
– Under tiden skrev jag uppdateringar till Gudrid som skrev ihop sångbara texter av innehållet. Ibland skickade jag med någon liten melodisnutt. En rätt ostrukturerad saga växte fram tillsammans med en rejäl bunt låtar. Så efter mer än två års arbete bestämde vi att visa upp vad vi åstadkommit i Sankta Anna kyrka. Det var i juli 2000. Vi gjorde knappt någon reklam för tillställningen och det regnade kopiöst. Men massor av folk kom. Peter Johansson, Matilda Hansson och Lisa Tilling var några av dem som sjöng. Det blev en omedelbar succé och publiken blev väldigt berörd.
Bosse berättar att det fanns en regissör med i publiken och han tyckte att sagan var ”djävligt segt”
– Jag kan förstå honom. Det var ju 15 tunga ballader om bara elände. Men å andra sidan hade vi ju inte tänkt spela det någon mer gång.
Så blev det inte. Sångsagan om Gerda började leva sitt eget liv och kända artister som Arja Saijonmaa, Peter Jöback, Mikael Samuelsson har sjungit balladerna. Sångsagan har efter det spelats både i Norrköping, Stockholm och på Åland vid flera tillfällen.
– Och vi lyssnade på den där regissören. Efter hand har vi lagt in lite snabbare och gladare låtar. Sjömanslivet bjuder ju in till det, säger Bosse Wastesson, som passar på att bjuda in ortsbor och turister till föreställningen, när vi reser runt i Gerdas och Arvids fotspår.