Ledare Statistiken visar på väldigt få kränkningar i förskolorna i Motala, men det är av allt att döma ingenting som speglar verkligheten ute i verksamheterna.

Vad är egentligen en kränkning? Det är en viktig fråga att ställa när man börjar diskutera just detta begrepp. När det gäller utbildningsväsendet, från förskola till gymnasium, är det relevant att vända sig till Skolverket. Där hittas definitionen ”ett uppträdande som kränker ett barns eller en elevs värdighet, utan att det är diskriminering enligt diskrimineringslagen”.

Kränkningen ska också vara oönskad, märkbar och tydlig, samt att den som utför den kränkande handlingen måste inse att den upplevs som kränkande. I praktiken är en företeelse som mobbning ett vanligt exempel på en kränkning, dessutom en återkommande sådan. Att elever har konflikter och ibland går över gränsen är ett faktum i en process av uppväxt och mognad, men kränkningar från vuxna mot barn kan däremot aldrig behöva förekomma.

Det blir däremot betydligt knepigare med gränsdragningar i andra situationer, exempelvis när ett barn på förskolan kastar sand eller grus på ett annat barn. Det går absolut att argumentera för att det skulle kunna vara en kränkning, åtminstone om barnet som utför handlingen är så pass medvetet att det förstår att den som drabbas kommer att bli ledsen. I praktiken skulle det däremot inte vara rimligt att konsekvent rapportera dylika händelser som kränkningar, även om de givetvis ska hanteras på annat sätt av personalen.

Den senaste tiden har bildningsnämnden i Motala kommun fått ta del av redogörelser om kränkningar inom förskolan respektive gymnasiet. Båda dessa redovisningar borde ha fått politikerna i nämnden att bekymrat lägga pannan i djupa veck och/eller förvånat höja ett ögonbryn. Siffrorna är nämligen av den karaktären och i just denna ledare får förskolan stå i rampljuset.

Inom förskoleverksamheterna har det under perioden augusti–april anmälts 25 kränkningar från 16 förskolor. Totalt finns över 40 förskolor i kommunen och det känns väldigt långsökt att tro att det verkliga snittet faktiskt skulle vara lägre än en kränkning per förskola och läsår. Här finns alltså ett rejält mörkertal, oavsett sandkastningsproblematiken barnen emellan.

En orsak som anges som förklaring till de låga siffrorna är personalens osäkerhet kring vad en kränkning är och vad som ska göras när en kränkning inträffar. Detta måste i det närmaste betraktas som ett tjänstefel. En brist av det slaget ska inte få förekomma i en verksamhet med ett systematiskt kvalitetsarbete värt namnet.

Det vidtas garanterat mängder av både förebyggande och problemlösande åtgärder från förskolornas personal. Det är värt beröm och uppskattning. Kruxet är att problemets verkliga omfattning inte synliggörs för politikerna, som har det huvudsakliga ansvaret för den kommunala verksamheten.

Hur stora är egentligen problemen? Det är en fråga som måste få ett relevant svar. Att flera av förskolorna inte har haft en enda rapporterad kränkning under snart ett decennium är antingen ett mirakel eller ett misslyckande. Dessvärre är svaret det sistnämnda och åtgärder måste vidtas omgående för att anmälningarna på ett mer rimligt sätt ska spegla verkligheten.