Hundratusentals människor har cyklat. För många stannar det vid en gång. Andra bara fortsätter och fortsätter. Motalamannen Sven-Gunnar Carlberg är en av alla med många minnen från 50-jubilaren. 45 genomförda rundor blev det innan höften sa ifrån i Jönköping 2011.
– Jag har alltid velat hålla igång och hurtbullat. Jag har åkt Vasaloppet, sprungit Lidingöloppet och simmat Vansbro. Jag har känt för att ha lite fysik och kondition, och då var Vätternrundan ett bra sätt varje år, säger han.
Sven-Gunnar Carlberg var en av de 344 som cyklade premiäråret.
– Jag minns naturligtvis att det var en stor och ny händelse och spännande. För ingen visste, ja, de hade ju åkt året innan. Man visste att man skulle starta i grupper och ta sig runt, det var i stort det man visste.
– Sedan har jag ett absolut minne av både den första och andra rundan, och det var det att det var ett fantastiskt väder. Det har inte, som jag upplevt det på 45 gånger, varit så fint väder. Det var totalt högtryck, blå himmel och Vättern låg som en spegel.
Han har sett förändringar som när loppet bytte håll efter tio rundor och antalet cyklister som hela tiden ökat. Materialmässigt har utvecklingen varit gigantisk.
– Förra året skröt man om att så många hade åkt på elva timmar, med sina femtiotusen-kronorscyklar. Vi var några killar som åkte på 11,08 andra året med ren och skär standardcykel utan växel. När vi kom ner till Bankeryd och den enorma backen kunde man inte cykla ända upp utan vi hoppade av och sprang sista biten.
Han minns även starkt den tionde rundan.
– Det var sista året som det gick motsols. Då åkte vi på åtta timmar och 47 minuter. Vi sa det att "det är ingen som har kört om oss på hela rundan". Vi var tio man och vi sa att vi skulle träna ordentligt och se hur fort vi kunde åka. Blir någon trött och avhängd så väntar vi inte, vi bara drar.
De första rundorna, efter att han tvingades bryta i Jönköping och sviten var bruten, ville han inte vara i Motala under Vätternrundan utan flydde ut till landstället utanför Vadstena. Men i år blir det annorlunda.
– Det här är faktiskt första året jag tänker vara kvar i staden. Jag sa det då det direkt att "jag kan inte vara kvar nu när det blir fredag, när vi träffas med veteranklubben och hela stämningen börjar på fredagsmorgonen, jag orkar inte med det utan jag drar mig ut till landet i min ensamhet."