”Jag hoppas jag ska hitta ett lopp som jag brinner lika mycket för som jag brunnit för VM de sista sex månaderna.”
Det sa Annie Thorén i mitten av juni när hon meddelade att hon inte skulle starta i långdistans-VM.
Knappt sex veckor senare senare sitter hon med gnistrande ögon mitt emot mig och pratar om just det loppet. Och det är dessutom längre än triathlonens långdistans.
För på lördag startar Annie i Kalmar Ironman och gör sin debut på ironman-distansen, 3800 meter simning, 18 mil cykel och så ett maraton som avslutning.
– Det ska bli jäkligt spännande. Jag vet ju att jag har en kapacitet på simning och cykel som inte riktigt avspeglar sig på löpningen. Så det kommer bli skitkul på simningen, hyfsat kul på cykeln och sen kommer det bli en suffer-fest på löpningen, säger Annie och skrattar.
Så att det kommer bli en plågsam dag är hon fullt medveten om. Det är hur plågsamt det är som hon nyfiken att få reda på.
– Jag har ju simmat fyra kilometer och cyklat 18 mil och jag har sprungit jäkligt långt. Men att göra det i rad har jag ingen aning om hur det är. Men jag har kört Ö till Ö så jag vet att jag kan hålla på så länge. Ö till Ö är fortfarande det sjukaste jag varit med om. Jag hade ju så ont så jag trodde jag skulle dö på natten efteråt. Så klarade jag det så klarar jag det här. De bästa loppen jag gjort har ju varit riktigt långa. Jag är ju en riktig gnet, säger hon.
Avanmäla sig till långdistans-VM och sen ge sig på en ännu längre distans kan ju te sig lite märkligt. Men Annie menar att det inte är så märkligt.
För skulle hon starta på VM så skulle det vara för att prestera resultat. Inte bara vara med och det kände hon inte att hennes löpning i de tidigare loppen under säsongen skulle räcka till för.
– Jag hade verkligen ingen fart alls. Så jag hade en väldigt tuff sommar. Det gick inte alls som jag ville och det var väldigt tufft mentalt att inte vara där jag ville vara, säger hon.
Efter någon sekunds tystnad fortsätter hon:
– Jag har varit elitaktiv i tio år och det var första gången jag avanmält mig till ett mästerskap. Och det var ett tufft beslut att inte åka på VM. Men det var tur att jag inte åkte. Jag hade skavanker som jag inte tog hand om och ofta ont i ryggen. Det och att det inte gick som jag ville satte sig i skallen.
När hon däremot ger sig ut på sitt livs första Ironman så gör hon det helt utan resultatmål. Utan krav, både från sig själv och omgivningen, på att vara med och slåss i toppen.
– Jag har tagit mig friheten att bara ha som mål att gå i mål. Sen vill jag ju göra det bra och framförallt slå pappas tid från i fjol, säger hon och brister ut i ett hjärtligt skratt.
Och att tillåta sig själv att ta bort prestationskraven tycker hon att hon precis som alla andra har all rätt att göra.
– Man är ju bara mänsklig. Jag skulle aldrig rynka på näsan åt någon som bara hade målet att ta sig i mål. Jag ska ju också kunna få ha det målet. Det enda som skulle göra mig besviken är om jag inte lyckas med det, säger hon.
På ett sätt så menar hon dock att hon når fram till målet bara genom att starta i Kalmar. För hon menar hennes väg fram till en Ironmanstart har varit utstakad sedan länge.
– Slutmålet sen jag var 15 år har ju varit Ironman. Ja, pappa hade väl det målet för mig sedan jag var liten. Och nu är jag inte för ung för det längre. Det här är en sport där du blir bättre ju äldre du blir och ju fler Ironman du gör desto hårdare blir du.