Hon kallar sig för en glad amatör, norrländskan som blivit östgötska. Och visst var det så det började, en dag för närmare nio år sedan när en jobbarkompis drog med henne ut för att cykla.
– Jag kände snart att cykling är väldigt roligt, inte minst socialt när man tränar i grupp, säger hon.
Redan 2008 tog sig Tina an en svensk klassiker och sedan dess har hon cyklat Vätternrundan varje år.
2010 lärde hon sig crawla och snart stod förstås en ny utmaning på listan.
– Jag tyckte att det verkade kul med triathlon och just att få köra alla grenarna på en gång, säger hon. Dels blir det roligare att träna lite mer varierat och dels är det inte lika lätt att dra på sig skador.
Redan samma år gav hon sig på Järnmannen i Kalmar och fick mersmak direkt.
I dag, sex år senare, är träningsupplägget minutiöst. Sambon Andreas står för coachningen och så sent som i augusti avverkade Tina kraftprovet, som numera heter Ironman, i Kalmar på drömtiden under tio timmar.
Det är med andra ord inte lätt att hitta en intervjutid med Tina. Heltidsarbete på universitetssjukhuset, träning närmare tio timmar i veckan och därtill familj med två små barn. Till sist hittar hon en stund en måndagsförmiddag på jobbet.
Vi ses i konferensrummet på fysiologiska kliniken på sjukhuset. Här har Tina arbetat sedan hon lämnade Östersund och flyttade söderut för nio år sedan, och hon stortrivs.
– Jag är biomedicinsk analytiker och ansvarig för ett arbetslag som heter Invasiv där vi bland annat mäter tryck inuti hjärtat. Vi gör många olika undersökningar på kliniken, till exempel ultraljud på kärl, arbetsprover och spirometrier. Det är varierande och jag tycker att det är kul att gå till jobbet varje dag, säger hon.
Nyckeln för att få vardagspusslet att gå ihop är förstås planering. Tina lägger ett handskrivet schema på bordet. Här står allt från vilken typ av träning hon har för dagen, vilken typ av träning sambon har, när barnen ska hämtas på dagis, till vad som ska serveras till middag.
Simträningen ligger tidigt på morgonen före jobbet. Luncherna viks ofta till löpning och övriga pass får till stora delar planeras in när barnen har somnat på kvällarna.
– Vi prioriterar träning. Det blir inte så mycket socialt liv med middagar och så just nu, konstaterar hon.
Men det är det förstås värt när allt slit ger resultat. När Tina stod på startlinjen i Kalmars Ironman i augusti såg hon inte bara mållinjen framför sig, utan även startlinjen på Hawaii.
Med 60-talet deltagare i gruppen tampades hon om två platser till drömmålet.
Hur genomför man då en Ironman – utan att vara heltidsproffs med anställd tränare?
Det gäller att känna sin kropp förstås. Tina jobbar mycket med pulsklockan och vet exakt vilken nivå hon ska ligga på för att orka.
Och så gäller det att våga. Våga satsa och våga bli riktigt, riktigt trött.
– Jag är inte rädd för att ta ut mig, säger hon.
– Jag ställer in mig på ett tempo som jag vet passar och så kör jag på det. Det är bra att börja lugnt och inte bli stressad av att folk simmar om eller på en själv. I Kalmar vara det vindstilla och dimma så förutsättningarna var bra och jag lyckades passera en hel del medtävlande. När jag tog mig ur vattnet var tiden bättre än jag vågat hoppas och det gjorde mig pigg och glad.
Hon fortsätter:
– I växlingen fick jag inte tag i hjälmen snabbt nog för det hade blivit dubbelknut på påsen. Men när det väl ordnade sig gick cyklingen bra. Jag låg på 140 i snitt i puls, och det kanske var att gotta sig på lite för låg nivå för jag blev omkörd av ganska många. Till slut tog jag i lite mer och trampade på.
Löpningen är, enligt Tina själv, hennes svagaste gren.
– Det är inte minst mentalt tufft att springa ett maraton efter 18 mil på cykeln, säger hon.
Tina gick ut lite för hårt men jobbade sig snart in i loppet igen. Hon låg på tredje plats länge, väl medveten om att bara de två främsta skulle få åka till Hawaii. Före henne på banan låg ingen mindre än före detta simstjärnan Emma Igelström. Men i färskt minne hade Tina förstås att hon sprang ifrån Emma vid SM tidigare i somras.
– Jag fick höra att jag närmade mig och med åtta kilometer kvar sprang jag om henne. Det var gött!
Åt segraren fanns dock inget att göra.
– Jag vet inte vad hon heter, men hon är ett gammalt proffs från Schweiz och hon var riktigt snabb.
Nu väntar Hawaii.
– Jag var lite kaxig och tog ledigt från jobbet redan innan Kalmar, säger Tina och skrattar. Hade jag inte klarat det så hade vi fått åka på semester med familjen.
Nu är målet att bara njuta av atmosfären och tävlingen.
– De flesta får räkna med att försämra sig en timma eftersom det är så varmt och fuktigt. Men det ska bli riktigt kul.
Ska du ta det lugnt ett tag sen?
– Jag vet ju hur ont det gör att genomföra en Ironman. Efter Kalmar fick jag äta värktabletter och åka hiss i en vecka. Men lugnt? Nja, det vet jag inte.
– Jag har inte testat swimrun än och jag är sugen på Ö till ö i Stockholms skärgård. Det är ju lite typiskt mig att kasta mig in i de värsta loppen direkt...
Amatör? Jovisst, men med ambitioner och inställning som ett proffs.