Det prasslar i fjolårets höstlöv när gänget från triathlongymnasiet i Motala värmer upp på stigarna i Fålehagen. Ett löppass står på programmet på fredagskvällen. För Vasco Vilaca och de andra killarna gäller först fem kilometer i tröskelfart och sedan tuffa intervaller, fyra gånger 700 meter i uppförsbacke. Det är slutet av en tävlingsförberedande period i träningen, redan till helgen väntar första mätningen med konkurrenterna i duathlon-SM i Upplands Väsby.
Vasco tar täten. Han springer så att nyutslagna vitsippor bugar i backarna. Han är stark, trots att han egentligen inte borde vara det. En inflammation i ett fäste i höger häl har stört honom sedan drygt ett år. Nu har han fått bukt med skadan, men är i uppbyggnadsfasen i träningen.
– Nu känns det bara bra, försäkrar han.
Och ska man vara krass så kanske skadan har hjälpt honom lite.
– Eftersom jag inte har kunnat springa så har jag nött extra på simning och cykling, det behövde jag.
Trots att Vasco bara är 16 år har han tio års erfarenhet av triathlon. Han var sex år när han började cykla intill sin pappa när han var ute på sina löpturer hemma i Portugal och med tiden började han springa själv.
– Dessutom ville mamma och pappa att jag skulle lära mig simma och det var då vi hittade triathlon.
För några år sedan förde Vascos pappas yrke som civilingenjör honom till Finland. Familjen längtade förstås och flyttade till slut till Sverige för att komma närmare.
– Min mamma och storasyster bor i Västerås. Där finns det inte så bra träningsmöjligheter för mig och när mamma hittade information om triathlongymnasiet i Motala i samband med en tävling så sökte jag hit och kom in.
Och trivs?
– Ja, det var bra för mig att flytta hemifrån. Nu måste jag ta ansvar och laga min egen mat, jag gillar det.
– Dessutom är träningen jättebra, här får jag köra med de bästa i Sverige.
Och det tycks som sagt ha gett oanat resultat. Guldet i Europacupen, bland två år äldre konkurrenter dessutom, förvånar även Vasco själv lite grann.
– Jag hade inte trott att det skulle gå så bra. Det var svårare förra året, då förväntade sig alla att jag skulle göra bra resultat och då gick det väldigt dåligt. I år var det ingen som räknade med mig och därför gick det bättre.
Såväl en mental som en fysisk seger alltså. Vasco bäddade genom att ligga bra med efter simningen. I slutet av cykelloppet drog han klungan med 50-talet cyklister, jagade ifatt täten på sex personer och gick ut i topp i löpningen.
– Tyvärr sprang jag fel vid vändpunkten och tappade lite så britten som låg efter mig kom ikapp. Men jag lyckades spurta ifrån honom och vann i alla fall.
Känslan?
– Väldigt bra! Det tar en tiondels sekund innan man fattar att man vunnit med sen känns det bra. Det är en glädje som är omöjlig att beskriva.
Vasco avslutar passet i Fålehagen ett par minuter tidigare än de andra för att spara foten. Han pustar ett par gånger sedan kan ingen tro att han just sprungit tunga, långa intervaller i backe.
– Jo då, det var jobbigt, försäkrar han och ler. Men det är bara att köra på. Det är klart att det gör ont i musklerna nästan hela tiden och att man måste kontrollera smärtan för att inte gå över gränsen. Men jag tycker om det, annars skulle jag inte göra det här.
Kvällen avslutas med styrketräning i sporthallen. Efter mat och sömn väntar nya pass tidigt på lördag morgon.
– Då är det 5 000 meter simning och fem mil cykling. Det är lugnt, rena vilodagen.
Finns det plats för några andra intressen?
– Ja, trolleri! Jag gillar att göra tricks med kortlekar. Det är ett bra komplement för i ärlighetens namn så är det inte så mycket hjärna i triathlon. Där kommer magin in.