Det brukar heta att man måste börja när man är ung för att bli skaplig i idrott. När det gäller Martina Nilsson gäller snarare talessättet att det aldrig är för sent.
När hon 25 år gammal fick dottern Alva hade dubbla korsbandsskador satt punkt för hennes fotbollskarriär. Hon var tvungen att hitta en motionsform som hennes knä kunde hantera.
– Mamma förbjöd mig att spela fotboll. Så jag började cykla lite för det är fantastiskt bra för kroppen. För springa kan jag inte göra lika mycket efter korsbandsoperationerna, säger Martina Nilsson.
Men att hon en dag skulle vinna RM i triathlon eller klara av att hänga med dameliten på cykel var inget hon hade i tankarna då.
Faktum är att cykel var långt ifrån någon favoritsport efter hennes första start i Vätternrundan.
– Jag skulle aldrig mer cykla så långt. Jag tyckte det var så tråkigt, säger hon och skrattar åt minnet.
Istället blev det multisport ihop med pappa Mats som hon ägnade mest tid åt. Under namnet "Farsan och jag" har de under ett antal år tävlat i Åre extreme challenge. Och det som började som en kul utmaning blev med tiden mer allvarligt.
– Träna med pappa har ju varit otroligt roligt. Jag kommer ihåg första gången vi var med i Åre och man såg de som stod på prispallen så tänkte jag att där vill jag också stå något år.
Nu nära elva år senare har de fått kliva högst upp på den prispallen två gånger och stått på den ytterligare fem. Men när man frågar Martina om de följt något speciellt träningsschema så ler hon lite smått och skakar på huvudet och säger:
– Att vi har tränat kontinuerligt är nog det som har gett resultat tror jag.
Den kontinuerliga träningen består i att hon tränat ett antal gånger varje vecka. Det har varit cykel, MTB, paddling, löpning utifrån det som känts mest lockande för dagen. Men ett fast träningspass varje vecka har de haft de senaste tio åren och de har knappt missat en enda vecka. Nämligen löpning i slalombacken i Charlottenborg.
– Minst tio gånger uppför den, en gång i veckan i tio års tid ger bra resultat. Men annars känner jag mig lite borta när folk pratar träning. Som hur många watt de har tryckt eller pulszoner. Jag bryr mig inte, jag bara kör och gör det jag känner för. Men ska man ta nästa steg så är det väl något man måste ändra på, säger hon.
Det viktigaste för träningen ska bli av menar Martina är att den är rolig. Det är inte detsamma som att den ska vara bekväm. Tvärtom får den mer än gärna vara hård. Men i rätt omgivningen så blir all träning rolig.
– Jag värdesätter att ha bra omgivning som jag har i Bistro och LeWa sport. Det är så bra och kunniga personer som hjälper en att bli bättre.
Bättre har det onekligen gått sedan hon för några år sedan bestämde sig för att cykla lite mer. För något år sedan bestämde hon sig för att köra med damelit i Östgötaloppet. Det slutade med en fjärdeplats och när premiären av SWE-cup på cykel kördes på Kinnekulle i år tog hon rygg på MTB-stjärnan Jenny Rissved och Maif:s Karin Söderqvist. Först när det skulle spurtas uppför sista backen fick Martina ge sig och blev till slut sjua.
– Det var jäkligt kul att få köra mot Rissved. Det var riktigt grymt, säger hon och spricker upp i ett leende.
Näste helg är hon en av de 24 tjejerna i Idrottslabbets tjejgrupp som har som mål att åka Vätternrundan på 8.30.
Vi återvänder till den gångna helgens RM-guld i triathlon och orsaken till att det ens blev start. Den stavas Alva, dottern som har blivit elva år, och precis som mamma gillar att röra på sig.
– Så det är mycket för att Alva håller på som jag kör. Men att jag skulle vinna hade jag inte sett komma. Men det var kul. Men samtidigt så får man lite press på sig och det tycker jag inte om. Jag tycker om att slå ur underläge.
Några som definitivt vet det är hennes elever i Mariebergsskolan och träningskompisarna i Bistro och Team LeWa sport.
När hon får frågan om hon hoppas att hon är inspirationskälla för dem så nickar hon först. Är sen tyst någon sekund innan hon säger:
– Det vill jag såklart vara. Men jag tror att det är eleverna och träningskompisarna som inspirerar mig mer. Framförallt ungdomarna i LeWa. Den klubbkänslan är unik, med alla olika åldrar och fantastiska sammanhållning. Alla vill vinna, men hejar lika mycket fram varandra. Det är grymt.